Denna första utgåva i Jan Myrdalsällskapets skriftserie lyfter fram Jan Myrdal som poet. Här ryms såväl tidigare publicerade som opublicerade dikter och urvalet inleds med ett informativt förord om poeten Myrdal av redaktör Anders Mård. Illustrationer av Gun Kessle.

Ur förordet:

Jag står för orden. Också de violetta.

Alltså: Poeten Myrdal!

Jan Myrdal skrev poesi, inte olikt många andra unga. De första opublicerade dikterna är från 1943 och de poetiska anspråken fanns kvar länge. Mellan 1944 och 1947 skriver han diktsamlingen Pubertet som refuseras. Tor Bonniers refuseringsbrev har nästan blivit klassiskt med sina avslutande meningar:

”Om ett annat förlag skulle visa sig villigt att ge ut Er bok med ungefär nuvarande innehåll och form, borde väl därför manuskriptet för underställas och godkännas av Edra föräldrar. Jag hoppas ni ej misstycker detta påpekande.” Pubertet (Norstedts 1988)

Jan Myrdal läste tidigt poesi. Jan nämner amerikaner som Sterling A Brown, som Jan hört läsa egna dikter. Walt Whitman. Arthur Rimbaud. Inspiration från bluesens röster, Bessie Smith och Blind Boy Fullers. Han nämner själv inte Brecht och Tucholsky men visst är spåren uppenbara.

Detta kombinerar han med den gängse centrallyriken, ibland pubertalt självsäker, kanske överdriven. Jans stil är säker, även om den ännu inte är fullt ut hans egen. Han bryr sig om orden och ordens hantverk, respekterar hantverket, det som skrivs ska gå att läsa annars är det ett misslyckande.

Denna första utgåva i Jan Myrdalsällskapets skriftserie lyfter fram Jan Myrdal som poet. Här ryms såväl tidigare publicerade som opublicerade dikter och urvalet inleds med ett informativt förord om poeten Myrdal av redaktör Anders Mård. Illustrationer av Gun Kessle.

Ur förordet:

Jag står för orden. Också de violetta.

Alltså: Poeten Myrdal!

Jan Myrdal skrev poesi, inte olikt många andra unga. De första opublicerade dikterna är från 1943 och de poetiska anspråken fanns kvar länge. Mellan 1944 och 1947 skriver han diktsamlingen Pubertet som refuseras. Tor Bonniers refuseringsbrev har nästan blivit klassiskt med sina avslutande meningar:

”Om ett annat förlag skulle visa sig villigt att ge ut Er bok med ungefär nuvarande innehåll och form, borde väl därför manuskriptet för underställas och godkännas av Edra föräldrar. Jag hoppas ni ej misstycker detta påpekande.” Pubertet (Norstedts 1988)

Jan Myrdal läste tidigt poesi. Jan nämner amerikaner som Sterling A Brown, som Jan hört läsa egna dikter. Walt Whitman. Arthur Rimbaud. Inspiration från bluesens röster, Bessie Smith och Blind Boy Fullers. Han nämner själv inte Brecht och Tucholsky men visst är spåren uppenbara.

Detta kombinerar han med den gängse centrallyriken, ibland pubertalt självsäker, kanske överdriven. Jans stil är säker, även om den ännu inte är fullt ut hans egen. Han bryr sig om orden och ordens hantverk, respekterar hantverket, det som skrivs ska gå att läsa annars är det ett misslyckande.

Denna första utgåva i Jan Myrdalsällskapets skriftserie lyfter fram Jan Myrdal som poet. Här ryms såväl tidigare publicerade som opublicerade dikter och urvalet inleds med ett informativt förord om poeten Myrdal av redaktör Anders Mård. Illustrationer av Gun Kessle.

Ur förordet:

Jag står för orden. Också de violetta.

Alltså: Poeten Myrdal!

Jan Myrdal skrev poesi, inte olikt många andra unga. De första opublicerade dikterna är från 1943 och de poetiska anspråken fanns kvar länge. Mellan 1944 och 1947 skriver han diktsamlingen Pubertet som refuseras. Tor Bonniers refuseringsbrev har nästan blivit klassiskt med sina avslutande meningar:

”Om ett annat förlag skulle visa sig villigt att ge ut Er bok med ungefär nuvarande innehåll och form, borde väl därför manuskriptet för underställas och godkännas av Edra föräldrar. Jag hoppas ni ej misstycker detta påpekande.” Pubertet (Norstedts 1988)

Jan Myrdal läste tidigt poesi. Jan nämner amerikaner som Sterling A Brown, som Jan hört läsa egna dikter. Walt Whitman. Arthur Rimbaud. Inspiration från bluesens röster, Bessie Smith och Blind Boy Fullers. Han nämner själv inte Brecht och Tucholsky men visst är spåren uppenbara.

Detta kombinerar han med den gängse centrallyriken, ibland pubertalt självsäker, kanske överdriven. Jans stil är säker, även om den ännu inte är fullt ut hans egen. Han bryr sig om orden och ordens hantverk, respekterar hantverket, det som skrivs ska gå att läsa annars är det ett misslyckande.