Människorna i Bilbao föds var de vill  

Det här är en berättelse fylld av virvlande energi och en tro på livet. Man läser den med ett leende, ibland fäller man en tår. Det är vackert. Man blir glad. Den säger att vi föds i kärleken, att vi kan ha många mammor. Det finns så många romaner där ingenting händer. Maria Larreas debutroman är inte en av dem. När man läst ut den vill man bara ha mer.

I sin bästsäljande debutroman ger Maria Larrea röst åt Victoria, Julian och Maria, författarens alter ego. Victoria och Julian är hennes föräldrar. Alla tre är de bortvalda, föräldralösa, men på olika sätt. I romanens början tas vi med till Bilbao och den galiciska kusten. Det är 1940-tal och folket är hårt prövat under Francos totalitära regim. Både Victoria och Julian lämnas bort direkt efter födseln. De bägge föräldralösas uppväxt kantas av svårigheter, men som läsare bjuds vi in i ett färgstarkt drama, pikareska personporträtt, mustig humor och cynisk realism. Det är fräckt men aldrig vulgärt.

När Julian och Victoria så småningom möts, och drömmer om att bilda familj, förflyttas läsaren till Paris. De baskiska immigranterna får arbete på en teater i de centrala kvarteren. Det är också där som författaren växer upp. Hon får känna av den invandrades utanförskap och föräldrarnas tillkortakommanden. Deras liv är inte perfekt, men de strävar, och vid romanens slut ska Maria slå fast att dessa två som ingenting hade, givit henne allt.

Men romanen rymmer också ett mysterium. En taroläsning avslöjar att Victoria och Julian inte är hennes föräldrar. Hon får veta att hon är adopterad. Vi får följa med författaren, nu maka och mor, i ett mångårigt sökande som leder henne tillbaka till Bilbao. Staden där allting började, ska det visa sig. 

När romaner är som bäst handlar de om hur det är att vara människa, hur man hittar sig själv och sin identitet. I den här romanen ställs allt på sin spets, för att hitta sig själv måste romanens Maria hitta sina rötter. Vem är kvinnan som födde henne? Och hur gick det egentligen till när hon adopterades? Frågorna är många, men Maria finner så småningom svaren hon söker. När hon till slut möter sin biologiska mamma föds hon igen, i havet utanför den baskiska kusten, för som talesättet lyder, i Bilbao föds människorna var de vill.

Om författaren

Maria Larrea föddes i Bilbao år 1979. Hon växte upp i Paris där hon studerade filmvetenskap på La Fémis. Hon är regissör och manusförfattare. Människorna i Bilbao föds var de vill är hennes första roman. Den har haft stor framgång hos både läsare och kritikerkår, har sålts i över 60 000 exemplar och tilldelats flera priser.

Människorna i Bilbao föds var de vill  

Det här är en berättelse fylld av virvlande energi och en tro på livet. Man läser den med ett leende, ibland fäller man en tår. Det är vackert. Man blir glad. Den säger att vi föds i kärleken, att vi kan ha många mammor. Det finns så många romaner där ingenting händer. Maria Larreas debutroman är inte en av dem. När man läst ut den vill man bara ha mer.

I sin bästsäljande debutroman ger Maria Larrea röst åt Victoria, Julian och Maria, författarens alter ego. Victoria och Julian är hennes föräldrar. Alla tre är de bortvalda, föräldralösa, men på olika sätt. I romanens början tas vi med till Bilbao och den galiciska kusten. Det är 1940-tal och folket är hårt prövat under Francos totalitära regim. Både Victoria och Julian lämnas bort direkt efter födseln. De bägge föräldralösas uppväxt kantas av svårigheter, men som läsare bjuds vi in i ett färgstarkt drama, pikareska personporträtt, mustig humor och cynisk realism. Det är fräckt men aldrig vulgärt.

När Julian och Victoria så småningom möts, och drömmer om att bilda familj, förflyttas läsaren till Paris. De baskiska immigranterna får arbete på en teater i de centrala kvarteren. Det är också där som författaren växer upp. Hon får känna av den invandrades utanförskap och föräldrarnas tillkortakommanden. Deras liv är inte perfekt, men de strävar, och vid romanens slut ska Maria slå fast att dessa två som ingenting hade, givit henne allt.

Men romanen rymmer också ett mysterium. En taroläsning avslöjar att Victoria och Julian inte är hennes föräldrar. Hon får veta att hon är adopterad. Vi får följa med författaren, nu maka och mor, i ett mångårigt sökande som leder henne tillbaka till Bilbao. Staden där allting började, ska det visa sig. 

När romaner är som bäst handlar de om hur det är att vara människa, hur man hittar sig själv och sin identitet. I den här romanen ställs allt på sin spets, för att hitta sig själv måste romanens Maria hitta sina rötter. Vem är kvinnan som födde henne? Och hur gick det egentligen till när hon adopterades? Frågorna är många, men Maria finner så småningom svaren hon söker. När hon till slut möter sin biologiska mamma föds hon igen, i havet utanför den baskiska kusten, för som talesättet lyder, i Bilbao föds människorna var de vill.

Om författaren

Maria Larrea föddes i Bilbao år 1979. Hon växte upp i Paris där hon studerade filmvetenskap på La Fémis. Hon är regissör och manusförfattare. Människorna i Bilbao föds var de vill är hennes första roman. Den har haft stor framgång hos både läsare och kritikerkår, har sålts i över 60 000 exemplar och tilldelats flera priser.

Människorna i Bilbao föds var de vill  

Det här är en berättelse fylld av virvlande energi och en tro på livet. Man läser den med ett leende, ibland fäller man en tår. Det är vackert. Man blir glad. Den säger att vi föds i kärleken, att vi kan ha många mammor. Det finns så många romaner där ingenting händer. Maria Larreas debutroman är inte en av dem. När man läst ut den vill man bara ha mer.

I sin bästsäljande debutroman ger Maria Larrea röst åt Victoria, Julian och Maria, författarens alter ego. Victoria och Julian är hennes föräldrar. Alla tre är de bortvalda, föräldralösa, men på olika sätt. I romanens början tas vi med till Bilbao och den galiciska kusten. Det är 1940-tal och folket är hårt prövat under Francos totalitära regim. Både Victoria och Julian lämnas bort direkt efter födseln. De bägge föräldralösas uppväxt kantas av svårigheter, men som läsare bjuds vi in i ett färgstarkt drama, pikareska personporträtt, mustig humor och cynisk realism. Det är fräckt men aldrig vulgärt.

När Julian och Victoria så småningom möts, och drömmer om att bilda familj, förflyttas läsaren till Paris. De baskiska immigranterna får arbete på en teater i de centrala kvarteren. Det är också där som författaren växer upp. Hon får känna av den invandrades utanförskap och föräldrarnas tillkortakommanden. Deras liv är inte perfekt, men de strävar, och vid romanens slut ska Maria slå fast att dessa två som ingenting hade, givit henne allt.

Men romanen rymmer också ett mysterium. En taroläsning avslöjar att Victoria och Julian inte är hennes föräldrar. Hon får veta att hon är adopterad. Vi får följa med författaren, nu maka och mor, i ett mångårigt sökande som leder henne tillbaka till Bilbao. Staden där allting började, ska det visa sig. 

När romaner är som bäst handlar de om hur det är att vara människa, hur man hittar sig själv och sin identitet. I den här romanen ställs allt på sin spets, för att hitta sig själv måste romanens Maria hitta sina rötter. Vem är kvinnan som födde henne? Och hur gick det egentligen till när hon adopterades? Frågorna är många, men Maria finner så småningom svaren hon söker. När hon till slut möter sin biologiska mamma föds hon igen, i havet utanför den baskiska kusten, för som talesättet lyder, i Bilbao föds människorna var de vill.

Om författaren

Maria Larrea föddes i Bilbao år 1979. Hon växte upp i Paris där hon studerade filmvetenskap på La Fémis. Hon är regissör och manusförfattare. Människorna i Bilbao föds var de vill är hennes första roman. Den har haft stor framgång hos både läsare och kritikerkår, har sålts i över 60 000 exemplar och tilldelats flera priser.