Några veckor efter kristallnatten i nazityskland, i november 1938, strosade den lilla judiska flickan Else Strauss obekymrat omkring i Woolworths varuhus i staden Essen. Hon var elva år, drömde om filmstjärnor och knaprade på söta karameller. Hon förstod inget av hatet som kröp allt närmare henne.
En råkall morgon i mitten av januari året därpå skickade mamma och pappa, Hedvig och Arnold Strauss, iväg henne till en moster i Malmö. Den resan räddade Elses liv.
Med sig i resväskan fick hon några få foton av föräldrar och släktingar, plus några fragment av det som var hennes
barndomshem.
Föräldrarna återsåg hon aldrig mer. Hedvig och Arnold och ytterligare 16 anhöriga till Else mördades i förintelsen.
Fram till idag har Else bara vetat till vilka getton föräldrarna blev deporterade. Men tack vare en tysk och en polsk historiker samt en dos journalistiskt grävande har Else nu fått veta mer.
Hon har också fått ett gammalt brevkort från fadern och ett foto av modern - saker som legat bortglömda i dammiga arkiv i Lodz och privatalbum i Tyskland i över 70 år. För Else blev det som att höra röster ur det förflutna.

Några veckor efter kristallnatten i nazityskland, i november 1938, strosade den lilla judiska flickan Else Strauss obekymrat omkring i Woolworths varuhus i staden Essen. Hon var elva år, drömde om filmstjärnor och knaprade på söta karameller. Hon förstod inget av hatet som kröp allt närmare henne.
En råkall morgon i mitten av januari året därpå skickade mamma och pappa, Hedvig och Arnold Strauss, iväg henne till en moster i Malmö. Den resan räddade Elses liv.
Med sig i resväskan fick hon några få foton av föräldrar och släktingar, plus några fragment av det som var hennes
barndomshem.
Föräldrarna återsåg hon aldrig mer. Hedvig och Arnold och ytterligare 16 anhöriga till Else mördades i förintelsen.
Fram till idag har Else bara vetat till vilka getton föräldrarna blev deporterade. Men tack vare en tysk och en polsk historiker samt en dos journalistiskt grävande har Else nu fått veta mer.
Hon har också fått ett gammalt brevkort från fadern och ett foto av modern - saker som legat bortglömda i dammiga arkiv i Lodz och privatalbum i Tyskland i över 70 år. För Else blev det som att höra röster ur det förflutna.

Några veckor efter kristallnatten i nazityskland, i november 1938, strosade den lilla judiska flickan Else Strauss obekymrat omkring i Woolworths varuhus i staden Essen. Hon var elva år, drömde om filmstjärnor och knaprade på söta karameller. Hon förstod inget av hatet som kröp allt närmare henne.
En råkall morgon i mitten av januari året därpå skickade mamma och pappa, Hedvig och Arnold Strauss, iväg henne till en moster i Malmö. Den resan räddade Elses liv.
Med sig i resväskan fick hon några få foton av föräldrar och släktingar, plus några fragment av det som var hennes
barndomshem.
Föräldrarna återsåg hon aldrig mer. Hedvig och Arnold och ytterligare 16 anhöriga till Else mördades i förintelsen.
Fram till idag har Else bara vetat till vilka getton föräldrarna blev deporterade. Men tack vare en tysk och en polsk historiker samt en dos journalistiskt grävande har Else nu fått veta mer.
Hon har också fått ett gammalt brevkort från fadern och ett foto av modern - saker som legat bortglömda i dammiga arkiv i Lodz och privatalbum i Tyskland i över 70 år. För Else blev det som att höra röster ur det förflutna.