Vi saktar in vid det sista trafikljuset och är knappt fem minuter från vårt hem. André flyttar bort min hand som har vilat på hans lår under halva bilfärden. När jag märker att han först sväljer hårt, för att sen ta ett djupt andetag, blir det en bekräftelse för mig att något är fel. Han vänder sakta sitt huvud mot mitt håll och med en stadig blick stirrar han rakt in i mina ljusblåa ögon. När jag inte vill bryta vår intensiva ögonkontakt leder det till att vi sitter tysta utan att säga någonting till varandra. Hans axlar sjunker ner något, han öppnar munnen för att säga något, tvekar i någon sekund och viskar till sist fram "Karina, jag vill skiljas". Orden han precis sa förvandlades till ett stenhårt slag i magen. Jag vänder bort ansiktet och med stora ögon stirrar jag rätt fram genom vindrutan och känner mig helt paralyserad. Det börjar pulsera i tinningen, munnen blir snustorr, händerna börjar skaka och det känns som hjärtat kommer att bulta ut ur min kropp. Det enda jag får fram är ett ynka "Va?"