En lastbil syns längre fram i mötande körfält. Den där skulle nog även sätta stopp för all ångest jag känner i mitt inre. Lastbilen kommer närmare och kroppen vill liksom inte riktigt lyda min vilja...... Bara ett 50-tal meter kvar innan kollision, eller hur ska jag göra? Fortsätter jag rakt fram på min sida kommer jag troligtvis att komma fram till Falun, men känna den där ångesten över att inte vara värd någonting. Om jag svänger över lite till mot lastbilens sida försvinner all ångest på ett......* - WRROOOOOOMMMMM! Vi passerar varandra med bara någon decimeter i en hastighet som troligen motsvarar närmare 180 km/t i kollisionshastighet. Toyotan vinglar till av vinddraget och ratten verkar vilja dra sig mot diket i stället. En lätt bromsning får bilen att lugna ner både mig och bilen, men diket och den där klippan där framme känns plötsligt väldigt nära och inte alls lika inbjudande som för ett par minuter sedan. - Puh! Vad håller jag på med? Vad hände? säger jag högt till mig själv. Tårarna tränger fram ur tårkanalerna. Ingen tycker om mig......ingen vill ha mig......jag klarar inte av någonting, inte ens att ta livet av mig......
