Runt omkring oss finns så många som lever i skuggan av andra och som aldrig blir sedda. De har ingen egen röst eller också vill, kan eller vågar de inte använda den. Kanske är det förmätet att jag känt ett behov av att försöka se och lyssna och förstå men alla dessa människor har trängt sig in i mitt liv och blivit rimmade verser. Detta trots att jag har haft förmånen att leva i ljuset och ibland i strålkastarsken. I Skuggor och längtan finns dom som ser slutet av sina liv men som inte förstår vart det tog vägen. Några ger upp och andra blir bittra. Andra panikslås och några resignerar och flyr. Det finns dom som lever med smärtan som sin enda vän. Varje dag. Andra lever i medias fiktiva verklighetsvärld. Men saknar någon bredvid. Det finns dom som inte syns bakom dom som skrattar och ler. Det finns dom som trodde dom syntes. Men det var inte så. Det finns kvinnor som blir slagna. Några hämnas. Andra finner sig. Det finns äktenskap utan kärlek och män utan kvinnor och ensamma nyårsaftnar. Det finns dom som inte har någon framtid. Andra har inget att förlora. Inte ens sin egen framtid.
