Häxan från Triora och andra berättelser om oförutsedda möten

”UrsäktaSignora, får jag slå mig ner?” Caféet är inte mer än till hälften fyllt av gäster och hon finner det märkligt att mannen vill sätta sig vid hennes bord i stället för att finna sig ett eget band de många lediga. Platsen är ett av caféerna i Galleria Vittorio Emanuele i Milano, det som ligger närmast entrén från Piazza del Duomo. Något hos mannen förefaller bekant men hon kan inte avgöra vad.

”Sätt dig och ta en kaffe på caféet utanför kasinot. Förr eller senare kommer han att dyka upp, det slår aldrig fel. Om du är säker på att det är i Monaco han bor så kommer du att hitta honom. Och jag ska säga dig att alla, verkligen alla, passerar förr eller senare la Place du Casino.” Hyresvärdinnan Muriel ger svenska Eva detta råd. Och genom Muriels försorg återfinner Eva så småningom sin stora kärlek James, men mötet blir inte riktigt som hon tänkt sig.

”Tycker ni om att dansa?” Är det en seriös fråga eller har mannen som just ställt den andra avsikter, då han hejdar kvinnan han möter vid ett övergångsställe? Kvinnan tvekar ett ögonblick innan hon svarar. Hans prydliga utseende och blicken i hans bruna ögon gör att hon bestämmer sig för att tacka ja till hans invit.

Framför en välvd ingång till vad som närmast påminde om en fängelsecell stod en kvinna med ett hår som nådde henne långt nedanför midjan och som var lika nattsvart som hennes klädnad. I handen höll hon en lång stav som hon långsamt rörde runt i en eld, och i takt med stavens rörelser mumlade hon fram en obegriplig ramsa. Två kollegor har valt att tillbringa en helg tillsammans på den liguriska kusten efter ett affärsmöte i Milano. Under en bilutflykt hamnar de av en slump i byn Triora. Men är det verkligen slumpen som fört dem till den plats som kallas häxornas by?