Han ser död ut... En dag i mars tar Jonathan sitt liv och allt är slut, vårt liv är över. Jag hamnar på en resan genom chock, sorg och vilsenhet, genom saknad och tomhet. Hur hanterar vi något sådant, vi och alla de runt omkring oss? Vilka omvägar gick jag i veckor, månader och år och vilka strategier byggde jag upp för att gå under radarn? För att överleva, i resterna av livet med Jonathan. För att inte besvära alla runt omkring. Det här handlar om hur mitt inre härjade. Hur jag uppfattade vad folk, myndigheter och arbetsgivare gjorde och inte gjorde. Det handlar om förändrade relationer, kamp och att känna utanförskap i allt det här. Ensamheten i allt det här, Finns det något typiskt manligt i detta? Från min och Jonathans relation som far och son till vad han gjorde och jag hamnade i? Borde jag ha sett vad som var på väg? Min skuld i det? - Och Jonathan, all musik från Kent till Hellström. Vad betydde den? Det skulle ta fem år att hitta ett haltande men fungerande liv, ett annat liv.
