För Löpgravsvägen tilldelades Kari Hotakainen år 2002 Finlands förnämsta litterära utmärkelse, Finlandiapriset samt Nordiska Ministerrådets litteraturpris 2004.    Lagerarbetaren Matti Virtanen är ingen bråkstake, han älskar lugn och ro, han dricker inte, och hans fru Helena har lämnat honom. Ett enda slag i vredesmod och hon tog deras femåriga dotter med sig och flyttade hem till en väninna. Matti har varit hemmapappa sedan dottern föddes. Han har tagit hand om henne, skött hemmet, städat, lagat mat och bakat så att Helena har kunnat arbeta och ägna sig åt sina fritidssysslor. Han är alltid hemma utom när han tar sin joggingrunda. Han älskar att se sport på teve. Helena gav sig för övrigt av mitt i en hockeymatch mellan Finland och Sverige.     Matti tycker att det pris han har fått betala är alldeles för högt för ett enda slag, och han börjar planera hur han ska få tillbaka sin familj. En sak är säker: här räcker det inte med ord, här krävs handling.     Han minns att Helena hade tjatat om att de skulle köpa ett hus, men på den tiden var han inte intresserad. Nu säljer han praktiskt taget allt lösöre i lägenheten för att få en grundplåt till husköpet. Återstår bara att hitta ett lämpligt hus. Det är dags att spana.     Under sina joggingrundor i parken väljer han ut några lämpliga hus i närheten. Han spanar på allvar, han har med sig bandspelare, kikare och anteckningsblock. Han antecknar noggrant hur gräsmattan ser ut, hur den är klippt, vilka träd och växter som finns på tomten, vad folk i huset gör, han fantiserar om vad de gör och vad de pratar om. Det händer att han springer in på tomten och, bokstavligt talat, pinkar in sitt revir. Detta väcker endast begränsat jubel hos de stolta husägarna.     Hemma i hyreshuset blir det allt svårare med grannsämjan. Familjen i lägenheten ovanför hans klagar över röklukt när han står och röker på balkongen. När de är borta lyckas han ta sig in i deras lägenhet och röka ett par stinkande cigarretter. Så kan det gå när man klagar. Han passar också på att slå på deras dator och skicka i väg lite e-post till olika personer. Ingenting allvarligt, bara lite utpressning.     Till slut hittar han drömhuset: en gammal trivsam kåk på Löpgravsvägen, ursprungligen byggd för krigsveteraner. Det huset måste han bara ha. Ingenting får stå i vägen för hans lycka. Han skyr inga medel ... Kari Hotakainen, född 1959, har kallats både surrealist och postmodernist. Löpgravsvägen är den första av hans romaner som har översatts till svenska.

För Löpgravsvägen tilldelades Kari Hotakainen år 2002 Finlands förnämsta litterära utmärkelse, Finlandiapriset samt Nordiska Ministerrådets litteraturpris 2004.    Lagerarbetaren Matti Virtanen är ingen bråkstake, han älskar lugn och ro, han dricker inte, och hans fru Helena har lämnat honom. Ett enda slag i vredesmod och hon tog deras femåriga dotter med sig och flyttade hem till en väninna. Matti har varit hemmapappa sedan dottern föddes. Han har tagit hand om henne, skött hemmet, städat, lagat mat och bakat så att Helena har kunnat arbeta och ägna sig åt sina fritidssysslor. Han är alltid hemma utom när han tar sin joggingrunda. Han älskar att se sport på teve. Helena gav sig för övrigt av mitt i en hockeymatch mellan Finland och Sverige.     Matti tycker att det pris han har fått betala är alldeles för högt för ett enda slag, och han börjar planera hur han ska få tillbaka sin familj. En sak är säker: här räcker det inte med ord, här krävs handling.     Han minns att Helena hade tjatat om att de skulle köpa ett hus, men på den tiden var han inte intresserad. Nu säljer han praktiskt taget allt lösöre i lägenheten för att få en grundplåt till husköpet. Återstår bara att hitta ett lämpligt hus. Det är dags att spana.     Under sina joggingrundor i parken väljer han ut några lämpliga hus i närheten. Han spanar på allvar, han har med sig bandspelare, kikare och anteckningsblock. Han antecknar noggrant hur gräsmattan ser ut, hur den är klippt, vilka träd och växter som finns på tomten, vad folk i huset gör, han fantiserar om vad de gör och vad de pratar om. Det händer att han springer in på tomten och, bokstavligt talat, pinkar in sitt revir. Detta väcker endast begränsat jubel hos de stolta husägarna.     Hemma i hyreshuset blir det allt svårare med grannsämjan. Familjen i lägenheten ovanför hans klagar över röklukt när han står och röker på balkongen. När de är borta lyckas han ta sig in i deras lägenhet och röka ett par stinkande cigarretter. Så kan det gå när man klagar. Han passar också på att slå på deras dator och skicka i väg lite e-post till olika personer. Ingenting allvarligt, bara lite utpressning.     Till slut hittar han drömhuset: en gammal trivsam kåk på Löpgravsvägen, ursprungligen byggd för krigsveteraner. Det huset måste han bara ha. Ingenting får stå i vägen för hans lycka. Han skyr inga medel ... Kari Hotakainen, född 1959, har kallats både surrealist och postmodernist. Löpgravsvägen är den första av hans romaner som har översatts till svenska.

För Löpgravsvägen tilldelades Kari Hotakainen år 2002 Finlands förnämsta litterära utmärkelse, Finlandiapriset samt Nordiska Ministerrådets litteraturpris 2004.    Lagerarbetaren Matti Virtanen är ingen bråkstake, han älskar lugn och ro, han dricker inte, och hans fru Helena har lämnat honom. Ett enda slag i vredesmod och hon tog deras femåriga dotter med sig och flyttade hem till en väninna. Matti har varit hemmapappa sedan dottern föddes. Han har tagit hand om henne, skött hemmet, städat, lagat mat och bakat så att Helena har kunnat arbeta och ägna sig åt sina fritidssysslor. Han är alltid hemma utom när han tar sin joggingrunda. Han älskar att se sport på teve. Helena gav sig för övrigt av mitt i en hockeymatch mellan Finland och Sverige.     Matti tycker att det pris han har fått betala är alldeles för högt för ett enda slag, och han börjar planera hur han ska få tillbaka sin familj. En sak är säker: här räcker det inte med ord, här krävs handling.     Han minns att Helena hade tjatat om att de skulle köpa ett hus, men på den tiden var han inte intresserad. Nu säljer han praktiskt taget allt lösöre i lägenheten för att få en grundplåt till husköpet. Återstår bara att hitta ett lämpligt hus. Det är dags att spana.     Under sina joggingrundor i parken väljer han ut några lämpliga hus i närheten. Han spanar på allvar, han har med sig bandspelare, kikare och anteckningsblock. Han antecknar noggrant hur gräsmattan ser ut, hur den är klippt, vilka träd och växter som finns på tomten, vad folk i huset gör, han fantiserar om vad de gör och vad de pratar om. Det händer att han springer in på tomten och, bokstavligt talat, pinkar in sitt revir. Detta väcker endast begränsat jubel hos de stolta husägarna.     Hemma i hyreshuset blir det allt svårare med grannsämjan. Familjen i lägenheten ovanför hans klagar över röklukt när han står och röker på balkongen. När de är borta lyckas han ta sig in i deras lägenhet och röka ett par stinkande cigarretter. Så kan det gå när man klagar. Han passar också på att slå på deras dator och skicka i väg lite e-post till olika personer. Ingenting allvarligt, bara lite utpressning.     Till slut hittar han drömhuset: en gammal trivsam kåk på Löpgravsvägen, ursprungligen byggd för krigsveteraner. Det huset måste han bara ha. Ingenting får stå i vägen för hans lycka. Han skyr inga medel ... Kari Hotakainen, född 1959, har kallats både surrealist och postmodernist. Löpgravsvägen är den första av hans romaner som har översatts till svenska.