Paret Anna och Sal är på väg till Colombia för att adoptera två bröder, tre och fyra år gamla. Anna känner oron och paniken komma krypande. Tänk om barnen är sjuka, rädda eller helt enkelt inte vill följa med? Helst vill hon bara vända om och åka hem.
De hämtar pojkarna Abél och José och stannar kvar i landet några veckor för att lära känna varandra och försöka bli en familj. Men istället besannas Annas farhågor. Pojkarna förblir oåtkomliga och betraktar mest Anna och Sal som señor och señora, några vuxna som ger dem mat och nya kläder. José är dessutom sjuk och faller stundtals i koma, men läkarna kan inte ställa någon diagnos.
Väl hemma i Sverige blir det inte bättre. Problemen med José eskalerar han får ständiga raseriutbrott, pratar mycket om döden och är föraktfullt avståndstagande, framför allt gentemot Anna. Abél är mer öppen och nyfiken, men vill mest vara till lags. Den närhet och kärlek till barnen som Anna och Sal så länge längtat efter infinner sig inte. Anna känner skuld och ju längre tiden går, desto mer mardrömslik blir tillvaron.
Och vet inte vart är en stark, ärlig och gripande historia om hur livet inte alltid blir som man har tänkt sig. Boken är delvis självbiografisk.
Astrid Flemberg-Alcalá, är utbildad sjuksköterska men ägnar sig numera helt åt att skriva. Erfarenheterna från vården kom att ligga till grund för hennes prisbelönade debutbok Causa socialis (1980). Idag bor hon med sin man på Österlen utanför Ystad. Hon har två vuxna barn. Och vet inte vart är hennes sjätte roman.
