"Som barn hade jag dessa långa, gyllene flätor, oändliga ögon och trasiga, bruna tänder. Mamma köpte kamomill på Apoteket och sköljde mitt hår i det, precis som hon läst att lillprinsens Nenne gjorde med hans hår. En lillprinsessa var jag med det glänsande håret, ständigt vågigt av flätorna, ibland i korkskruvar från sämskskinnspapiljotterna. I prinsessklädseln fotograferades jag en gång om året. Alltid med stängda läppar, som jag blivit tillsagd, för att ingen skulle se mina trasiga tänder. Le med ögonen, sa mamma. Varje foto ögon som aldrig log. Läpparna stängda. Det trasiga syntes ändå." Doris Dahlins självbiografiska berättelse Skammens boning är en skildring av det Fattigsverige som inte är så avlägset som vi tror. Det handlar om hennes uppväxt i Härnösand, om en älskad men alkoholiserad pappa och om den styrka och svaghet som finns i alla familjer. Men det är också en historia om att överleva och om att hitta sig själv.
