Om vintern i Antwerpen

”Flinga efter flinga lade sig fridfullt till ro, men alla fick inte bara smälta och försvinna utan att lämna kvar ett bestående intryck. Åtminstone en måste jag bevara osmält, den skulle förbli min egen och rista en med nöd och näppe skönjbar skåra i handflatan. Den skulle aldrig överge mig …” En vinterdag blir den medelålders Elias utskriven efter en längre sjukhusvistelse. Fortfarande omtöcknad av mediciner och ovan vid världen ”utanför murarna”, börjar han till synes planlöst vandra genom och ut ur den välbekanta och älskade hemstaden. Hans liv står inför en vändpunkt, han tar långa omvägar och drar sig för att återvända hem till fadern. Under promenaden, som också innebär en djup självprövning, ett försök att komma till rätta med vem han är, var och har blivit, utstår han tvära skred och kast ned i bitvis osovrade minnen: till moderns död och borgarhemmet i Antwerpen, men framför allt till livet med mostrarna på lantgodset som är scen för den förtrollade barndomsskildringen i den tidigare systervolymen Elias eller Kampen med näktergalarna (på svenska 2011). MAURICE GILLIAMS (1900−82) levde hela sitt liv i Antwerpen. Hans författarskap är mycket begränsat till omfånget och består huvudsakligen av poesi, essäer och betraktelser. 1980 tilldelades han det samlade nederländska språkområdets förnämsta litteraturpris för sitt livsverk.