Günther K. Koschorrek var maskingevärsskytt i den tyska armén under andra världskriget. Han överlevde östfronten och är idag pensionär i Tyskland. I det civila avancerade han till företagsledare för ett försäljningsbolag. Författaren är således varken historiker eller yrkesofficer utan en soldat. Hans berättelse skildrar erfarenheterna från att månad efter månad strida i återtågets absolut sista försvarslinje, ända till den sista oordnade flykten i panik med ryssarna i hälarna. Koschorrek skrev dagbok i fält trots att det var förbjudet. Han skrev på de papperslappar han kom över. Eftersom det var straffbart sydde han in anteckningarna i vapenrockens foder, och gav dem till sin mor vid de sällsynta permissionerna. Efter kriget glömdes asken med dagboken bort. När han i början av 1990-talet återförenades med sin frånskiljda fru och dotter fick han en kartong med krigsminnen och däribland anteckningarna. Som tonåring vid 1940-talets början var författaren en mycket ivrig och ambitiös rekryt i Wehrmacht. Dagboken avslöjar hans upphetsning vid den första sammandrabbningen med fienden på den ryska steppen. Han kom för sent in i armén för att ha fått uppleva de första årens tyska framgångar med snabba framryckningar över de enorma vidderna. Koschorreks vardag blev istället att alltid vara i underläge och på defensiven, ofta utan fungerande utrustning eller tillräckligt med materiel. Sårad flera gånger med längre sjukpermissioner. Det var under dessa omständigheter Koschorrek blev en av dem som kamraterna gav hedersnamnet Frontschwein.
