Osannolika händelser inträffar inte varje dag. Men möjligheten är ständigt närvarande. När som helst kan en oförutsägbar och exceptionell händelse förändra livet. När den realistiska litteraturen sökte gestalta detta existentiella villkor tillstötte emellertid också ett estetiskt bekymmer. Användningen av tillfälligheter, olyckshändelser, lägliga sammanträffanden och mirakulösa räddningar i sista sekunden - för att visa på människans bristande kontroll över sitt eget liv och aktualisera frågan om vilka makter eller krafter som ytterst styr världens gång - är också ett konventionellt berättartekniskt grepp, vanligt i den litteratur som realismen i verklighetsskildringens namn tog avstånd ifrån. Å ena sidan behöver realismen skildra osannolika händelser, eftersom de är en del av livet, å andra sidan riskerar de att bryta verklighetsillusionen och ge intrycket av att författaren tillgripit en nödlösning för att föra historien i önskad riktning. Kenneth Lindegrens avhandling placerar detta dubbla existentiella och estetiska bekymmer i centrum för den realistiska romanens utveckling under 1800- och 1900-talet. Hur hanterade realismen konflikten mellan å ena sidan ambitionen att representera det osannolika och å andra sidan det estetiska kravet på sannolikhet? Lindegren undersöker hur dilemmat har tagit sig uttryck i Fredrika Bremers Famillen H***, C.J.L. Almqvists Skällnora Qvarn, Victoria Benedictssons Fru Marianne, Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken, Willy Kyrklunds Solange och Per Gunnar Evanders Sista dagen i Valle Hedmans liv.
