Baskervilles hund - av många deckarkännare kallad "the greatest detective story ever told" - är en ohyggligt spännande och kuslig mordhistoria.

Berättelsen börjar magnifikt med att Sherlock Holmes och doktor Watson diskuterar om man kan utläsa något av den promenadkäpp som glömts kvar av en besökare som kvällen innan förgäves hade väntat hos dem för att få träffa Sherlock Holmes. Först gör doktor Watson ett försök att dra några slutsatser. Det finns en silverplatta på käppen med en ingravering som får honom att tro att käppen är en gåva från ett jaktsällskap till en äldre läkare på landet, en läkare som brukar vandra långa sträckor för sina sjukbesök, eftersom käppen är så sliten. Sherlock Holmes skrattar vänligt men överlägset - han har kommit till delvis annorlunda och avsevärt mer detaljerade slutsatser: käppens ägare är mycket riktigt läkare, men han är en helt ung man, inte trettio fyllda, han har arbetat som underläkare i London och är numera läkare på landsbygden, "han är älskvärd, anspråkslös, tankspridd och ägare till en hund som är större än en terrier och mindre än en mastiff".

Om mästaren kan utläsa allt detta av en enkel promenadkäpp - och hur han bär sig åt för att kunna dra alla dessa slutsatser får läsaren också veta - hur mycket kan då inte hans makalösa iakttagelseförmåga upptäcka i en omfattande mordutredning!

I nästa stund infinner sig käppens ägare, provinsialläkaren James Mortimer (som på pricken är som Holmes har förutsagt) i deras våning. Han vill ha hjälp med ett gåtfullt och otäckt fall: Slottsherren sir Charles Baskerville har hittas död på sina ägor och därmed har en gammal legend om en spökhund som förföljer släkten Baskerville fått nytt liv. En skräckinjagande jättehund har hörts yla i natten och setts stryka omkring på heden, en gigantisk skuggestalt med självlysande käftar.

Sir Charles död innebär att godset Baskerville har ärvts av unge sir Henry Baskerville som i många år har vistats i Amerika men nu anlänt till England. Sherlock Holmes bedömning är att även sir Henry är i fara. Om sir Charles dödsfall var mord är det inte osannolikt att mördaren också är ute efter sir Henrys liv. Men istället för att själv följa med Mortimer och sir Henry till godset skickar Sherlock Holmes doktor Watson som sin representant och som livvakt till sir Henry. Holmes förklarar att han har ett annat viktigt fall att först avsluta.

Vi får sålunda följa med doktor Watson till Baskerville Hall - Watson fungerar för övrigt alltid som berättaren i Sherlock Holmes-äventyren - och genast rycks vi med i det allt mer spännande skeendet.

Först upptäcker Watson att godsets butler Barrymore har mycket underliga saker för sig. Mitt i natten står Barrymore vid ett fönster som vetter mot heden och utför mystiska signalerande rörelser med ett stearinljus. Och någon därute i mörkret på den gudsförgätna heden signalerar tillbaka.

Under en promenad nästa dag träffar doktor Watson och sir Henry en av hedens invånare, mr Stapleton, en ivrig botanist som bor i ett litet hus i närheten av godset tillsammans med sin syster. Stapleton har under två års tid ingående intresserat sig för hedens flora och fauna och har mycket att berätta. Bland annat visar han hur farligt det är att vandra på vissa träskartade ställen. Man sugs snabbt ner och får man inte genast hjälp är det omöjligt att ta sig upp. Man drunknar obevekligt i dyn och försvinner spårlöst. När mr Stapleton visar en sällsynt växt för sir Henry kommer mrs Stapleton - systern - plötsligt rusande mot doktor Watson. Hon är upprörd och ropar viskande: "Sir Henry, res härifrån, res tillbaka till London, nu genast!" Doktor Watson hinner inte ens förklara att han inte är sir Henry förrän mr Stapleton och sir Henry kommer tillbaka - och då blir mrs Stapleton genast fåordig och försagd. Hon vill inte förklara vad hon menade med sin varning.

Detta är upptakten till ett av deckarlitteraturens allra största mästerverk - med utsökt levande karaktärer, realistiska miljöer, intrikat detaljflätning och en dov, äkta thrillerstämning, en stämning som för varje kapitel bara förstärks och förtätas tills den fullkomligt genomsyrar berättelsens hela universum.

Baskervilles hund - av många deckarkännare kallad "the greatest detective story ever told" - är en ohyggligt spännande och kuslig mordhistoria.

Berättelsen börjar magnifikt med att Sherlock Holmes och doktor Watson diskuterar om man kan utläsa något av den promenadkäpp som glömts kvar av en besökare som kvällen innan förgäves hade väntat hos dem för att få träffa Sherlock Holmes. Först gör doktor Watson ett försök att dra några slutsatser. Det finns en silverplatta på käppen med en ingravering som får honom att tro att käppen är en gåva från ett jaktsällskap till en äldre läkare på landet, en läkare som brukar vandra långa sträckor för sina sjukbesök, eftersom käppen är så sliten. Sherlock Holmes skrattar vänligt men överlägset - han har kommit till delvis annorlunda och avsevärt mer detaljerade slutsatser: käppens ägare är mycket riktigt läkare, men han är en helt ung man, inte trettio fyllda, han har arbetat som underläkare i London och är numera läkare på landsbygden, "han är älskvärd, anspråkslös, tankspridd och ägare till en hund som är större än en terrier och mindre än en mastiff".

Om mästaren kan utläsa allt detta av en enkel promenadkäpp - och hur han bär sig åt för att kunna dra alla dessa slutsatser får läsaren också veta - hur mycket kan då inte hans makalösa iakttagelseförmåga upptäcka i en omfattande mordutredning!

I nästa stund infinner sig käppens ägare, provinsialläkaren James Mortimer (som på pricken är som Holmes har förutsagt) i deras våning. Han vill ha hjälp med ett gåtfullt och otäckt fall: Slottsherren sir Charles Baskerville har hittas död på sina ägor och därmed har en gammal legend om en spökhund som förföljer släkten Baskerville fått nytt liv. En skräckinjagande jättehund har hörts yla i natten och setts stryka omkring på heden, en gigantisk skuggestalt med självlysande käftar.

Sir Charles död innebär att godset Baskerville har ärvts av unge sir Henry Baskerville som i många år har vistats i Amerika men nu anlänt till England. Sherlock Holmes bedömning är att även sir Henry är i fara. Om sir Charles dödsfall var mord är det inte osannolikt att mördaren också är ute efter sir Henrys liv. Men istället för att själv följa med Mortimer och sir Henry till godset skickar Sherlock Holmes doktor Watson som sin representant och som livvakt till sir Henry. Holmes förklarar att han har ett annat viktigt fall att först avsluta.

Vi får sålunda följa med doktor Watson till Baskerville Hall - Watson fungerar för övrigt alltid som berättaren i Sherlock Holmes-äventyren - och genast rycks vi med i det allt mer spännande skeendet.

Först upptäcker Watson att godsets butler Barrymore har mycket underliga saker för sig. Mitt i natten står Barrymore vid ett fönster som vetter mot heden och utför mystiska signalerande rörelser med ett stearinljus. Och någon därute i mörkret på den gudsförgätna heden signalerar tillbaka.

Under en promenad nästa dag träffar doktor Watson och sir Henry en av hedens invånare, mr Stapleton, en ivrig botanist som bor i ett litet hus i närheten av godset tillsammans med sin syster. Stapleton har under två års tid ingående intresserat sig för hedens flora och fauna och har mycket att berätta. Bland annat visar han hur farligt det är att vandra på vissa träskartade ställen. Man sugs snabbt ner och får man inte genast hjälp är det omöjligt att ta sig upp. Man drunknar obevekligt i dyn och försvinner spårlöst. När mr Stapleton visar en sällsynt växt för sir Henry kommer mrs Stapleton - systern - plötsligt rusande mot doktor Watson. Hon är upprörd och ropar viskande: "Sir Henry, res härifrån, res tillbaka till London, nu genast!" Doktor Watson hinner inte ens förklara att han inte är sir Henry förrän mr Stapleton och sir Henry kommer tillbaka - och då blir mrs Stapleton genast fåordig och försagd. Hon vill inte förklara vad hon menade med sin varning.

Detta är upptakten till ett av deckarlitteraturens allra största mästerverk - med utsökt levande karaktärer, realistiska miljöer, intrikat detaljflätning och en dov, äkta thrillerstämning, en stämning som för varje kapitel bara förstärks och förtätas tills den fullkomligt genomsyrar berättelsens hela universum.

Baskervilles hund - av många deckarkännare kallad "the greatest detective story ever told" - är en ohyggligt spännande och kuslig mordhistoria.

Berättelsen börjar magnifikt med att Sherlock Holmes och doktor Watson diskuterar om man kan utläsa något av den promenadkäpp som glömts kvar av en besökare som kvällen innan förgäves hade väntat hos dem för att få träffa Sherlock Holmes. Först gör doktor Watson ett försök att dra några slutsatser. Det finns en silverplatta på käppen med en ingravering som får honom att tro att käppen är en gåva från ett jaktsällskap till en äldre läkare på landet, en läkare som brukar vandra långa sträckor för sina sjukbesök, eftersom käppen är så sliten. Sherlock Holmes skrattar vänligt men överlägset - han har kommit till delvis annorlunda och avsevärt mer detaljerade slutsatser: käppens ägare är mycket riktigt läkare, men han är en helt ung man, inte trettio fyllda, han har arbetat som underläkare i London och är numera läkare på landsbygden, "han är älskvärd, anspråkslös, tankspridd och ägare till en hund som är större än en terrier och mindre än en mastiff".

Om mästaren kan utläsa allt detta av en enkel promenadkäpp - och hur han bär sig åt för att kunna dra alla dessa slutsatser får läsaren också veta - hur mycket kan då inte hans makalösa iakttagelseförmåga upptäcka i en omfattande mordutredning!

I nästa stund infinner sig käppens ägare, provinsialläkaren James Mortimer (som på pricken är som Holmes har förutsagt) i deras våning. Han vill ha hjälp med ett gåtfullt och otäckt fall: Slottsherren sir Charles Baskerville har hittas död på sina ägor och därmed har en gammal legend om en spökhund som förföljer släkten Baskerville fått nytt liv. En skräckinjagande jättehund har hörts yla i natten och setts stryka omkring på heden, en gigantisk skuggestalt med självlysande käftar.

Sir Charles död innebär att godset Baskerville har ärvts av unge sir Henry Baskerville som i många år har vistats i Amerika men nu anlänt till England. Sherlock Holmes bedömning är att även sir Henry är i fara. Om sir Charles dödsfall var mord är det inte osannolikt att mördaren också är ute efter sir Henrys liv. Men istället för att själv följa med Mortimer och sir Henry till godset skickar Sherlock Holmes doktor Watson som sin representant och som livvakt till sir Henry. Holmes förklarar att han har ett annat viktigt fall att först avsluta.

Vi får sålunda följa med doktor Watson till Baskerville Hall - Watson fungerar för övrigt alltid som berättaren i Sherlock Holmes-äventyren - och genast rycks vi med i det allt mer spännande skeendet.

Först upptäcker Watson att godsets butler Barrymore har mycket underliga saker för sig. Mitt i natten står Barrymore vid ett fönster som vetter mot heden och utför mystiska signalerande rörelser med ett stearinljus. Och någon därute i mörkret på den gudsförgätna heden signalerar tillbaka.

Under en promenad nästa dag träffar doktor Watson och sir Henry en av hedens invånare, mr Stapleton, en ivrig botanist som bor i ett litet hus i närheten av godset tillsammans med sin syster. Stapleton har under två års tid ingående intresserat sig för hedens flora och fauna och har mycket att berätta. Bland annat visar han hur farligt det är att vandra på vissa träskartade ställen. Man sugs snabbt ner och får man inte genast hjälp är det omöjligt att ta sig upp. Man drunknar obevekligt i dyn och försvinner spårlöst. När mr Stapleton visar en sällsynt växt för sir Henry kommer mrs Stapleton - systern - plötsligt rusande mot doktor Watson. Hon är upprörd och ropar viskande: "Sir Henry, res härifrån, res tillbaka till London, nu genast!" Doktor Watson hinner inte ens förklara att han inte är sir Henry förrän mr Stapleton och sir Henry kommer tillbaka - och då blir mrs Stapleton genast fåordig och försagd. Hon vill inte förklara vad hon menade med sin varning.

Detta är upptakten till ett av deckarlitteraturens allra största mästerverk - med utsökt levande karaktärer, realistiska miljöer, intrikat detaljflätning och en dov, äkta thrillerstämning, en stämning som för varje kapitel bara förstärks och förtätas tills den fullkomligt genomsyrar berättelsens hela universum.