Det andra bandet av Filosofins historia inleds med en framställning av den mekaniska världsbild som växer fram under 1600- och 1700-talet i takt med den nya fysikens utveckling. Bokens tyngdpunkt ligger senare i skildringen av tre huvudriktningar inom filosofin under den nyare tidens första århundraden: rationalismen, empirismen och Kants förnuftskritik. Rationalismen ägnas två stora kapitel, ett om särskilt Leibniz vidareutveckling av det platonsk-aristoteliska vetenskapsidealet och ett om de stora filosofiska systemen, som Cartesius, Leibniz och Spinoza utvecklar. Den klassiska empirismen Lockes, Berkeleys och Humes filosofi - skärskådas av Wedberg i tre olika avseenden: dess kunskapsteori, dess kritik av traditionella filosofiska idéer, t.ex. rörande personlig identitet, orsaker och nödvändighet, samt dess egna metafysiska föreställningar. En granskning av Immanuel Kants försök att överbrygga motsättningen mellan rationalism och empirism samt ett kort, kritiskt omnämnande av den romantiska filosofin avslutar denna huvuddel av framställningen. I ett sista kapitel som lagts till den andra upplagan av boken behandlas Marxs och Engels socialism och dialektiska materialism.
