"Prytz-telegrammet", avsänt från London den 17 juni 1940 till utrikesminister Christian Günther i Stockholm, berättade om möjligheterna att britterna skulle komma fram till en fredlig uppgörelse med Hitler. Detta kortfattade meddelande har ansetts utgöra ett centralt dokument för att bedöma den engelska utrikespolitiken sommaren 1940 och de motsättningar, som rådde mellan den nye men obändige premiärministern Winston Churchill och hans utrikesminister Lord Halifax. Den förre talade om en kamp in i det sista, medan Halifax är känd för sin sympati för eftergiftspolitiken och sin uppfattning, att Churchills politik inte var verklighets­förankrad. Halifax har därför ansetts höra till dem som var mer benägna att söka en kompromiss med Hitler och genom ett fredsavtal få slut på kriget. Telegrammets egentliga innebörd och effekter på svensk politik har väckt livlig diskussion i svenska historikerkretsar. Några forskare har menat, att effekten av detta telegram starkt bidrog till att svenska regeringen till slut gav upp sitt motstånd och tillät transitering av trupp och materiel per järnväg genom Sverige till Norge - det första och ett av Sveriges mer betydande brott mot den deklarerade neutralitetspolitiken. Andra har reducerat telegrammets betydelse till att det endast påskyndade ett beslut, som även telegrammet förutan skulle ha fattats.

Tack var tillgång till tidigare okänt material har Martin Fritz givits möjlighet att komplettera och nyansera kunskaperna om svensk utrikespolitik och Björn Prytz arbete som svensk representant i London under själva krigsåren, de frågor han arbetade med, hans problem och svårigheter. Men här redovisas också vilka ställningstaganden han gjorde under skiftande skeden av kriget, både utifrån sin grundsyn, som präglades av lojalitet med Storbritannien och avsky för nazism och kommunism och sin fasta lojalitet med den svenska utrikespolitiken. Hur var det att arbeta i en krigförande stormakt under de speciella förutsättningar som förelåg för ett sändebud från ett neutralt land? Hur argumenterade han för Sveriges intressen hos denna stormakt, som dessutom inte alltid uppskattade den form av neutralitet som Sverige uppvisade? Vad rapporterade han hem till utrikesminister, kabinettssekreterare och andra tjänstemän på Utrikesdepartementet i Stockholm, och vad berättade han för sina vänner? Man kan se denna bok som en redovisning av samtida iakttagelser av andra världskriget utifrån Prytz position i London med hans kommentarer, reflektioner och synpunkter. Redovisningen skiljer sig därmed från många andra framställningar - inte bara i memoarlitteraturen utan också i mer seriösa historiska arbeten - där författaren skrivit med facit i hand och har tillrättalagt sin framställning, ibland även med moraliska förtecken.

"Prytz-telegrammet", avsänt från London den 17 juni 1940 till utrikesminister Christian Günther i Stockholm, berättade om möjligheterna att britterna skulle komma fram till en fredlig uppgörelse med Hitler. Detta kortfattade meddelande har ansetts utgöra ett centralt dokument för att bedöma den engelska utrikespolitiken sommaren 1940 och de motsättningar, som rådde mellan den nye men obändige premiärministern Winston Churchill och hans utrikesminister Lord Halifax. Den förre talade om en kamp in i det sista, medan Halifax är känd för sin sympati för eftergiftspolitiken och sin uppfattning, att Churchills politik inte var verklighets­förankrad. Halifax har därför ansetts höra till dem som var mer benägna att söka en kompromiss med Hitler och genom ett fredsavtal få slut på kriget. Telegrammets egentliga innebörd och effekter på svensk politik har väckt livlig diskussion i svenska historikerkretsar. Några forskare har menat, att effekten av detta telegram starkt bidrog till att svenska regeringen till slut gav upp sitt motstånd och tillät transitering av trupp och materiel per järnväg genom Sverige till Norge - det första och ett av Sveriges mer betydande brott mot den deklarerade neutralitetspolitiken. Andra har reducerat telegrammets betydelse till att det endast påskyndade ett beslut, som även telegrammet förutan skulle ha fattats.

Tack var tillgång till tidigare okänt material har Martin Fritz givits möjlighet att komplettera och nyansera kunskaperna om svensk utrikespolitik och Björn Prytz arbete som svensk representant i London under själva krigsåren, de frågor han arbetade med, hans problem och svårigheter. Men här redovisas också vilka ställningstaganden han gjorde under skiftande skeden av kriget, både utifrån sin grundsyn, som präglades av lojalitet med Storbritannien och avsky för nazism och kommunism och sin fasta lojalitet med den svenska utrikespolitiken. Hur var det att arbeta i en krigförande stormakt under de speciella förutsättningar som förelåg för ett sändebud från ett neutralt land? Hur argumenterade han för Sveriges intressen hos denna stormakt, som dessutom inte alltid uppskattade den form av neutralitet som Sverige uppvisade? Vad rapporterade han hem till utrikesminister, kabinettssekreterare och andra tjänstemän på Utrikesdepartementet i Stockholm, och vad berättade han för sina vänner? Man kan se denna bok som en redovisning av samtida iakttagelser av andra världskriget utifrån Prytz position i London med hans kommentarer, reflektioner och synpunkter. Redovisningen skiljer sig därmed från många andra framställningar - inte bara i memoarlitteraturen utan också i mer seriösa historiska arbeten - där författaren skrivit med facit i hand och har tillrättalagt sin framställning, ibland även med moraliska förtecken.

"Prytz-telegrammet", avsänt från London den 17 juni 1940 till utrikesminister Christian Günther i Stockholm, berättade om möjligheterna att britterna skulle komma fram till en fredlig uppgörelse med Hitler. Detta kortfattade meddelande har ansetts utgöra ett centralt dokument för att bedöma den engelska utrikespolitiken sommaren 1940 och de motsättningar, som rådde mellan den nye men obändige premiärministern Winston Churchill och hans utrikesminister Lord Halifax. Den förre talade om en kamp in i det sista, medan Halifax är känd för sin sympati för eftergiftspolitiken och sin uppfattning, att Churchills politik inte var verklighets­förankrad. Halifax har därför ansetts höra till dem som var mer benägna att söka en kompromiss med Hitler och genom ett fredsavtal få slut på kriget. Telegrammets egentliga innebörd och effekter på svensk politik har väckt livlig diskussion i svenska historikerkretsar. Några forskare har menat, att effekten av detta telegram starkt bidrog till att svenska regeringen till slut gav upp sitt motstånd och tillät transitering av trupp och materiel per järnväg genom Sverige till Norge - det första och ett av Sveriges mer betydande brott mot den deklarerade neutralitetspolitiken. Andra har reducerat telegrammets betydelse till att det endast påskyndade ett beslut, som även telegrammet förutan skulle ha fattats.

Tack var tillgång till tidigare okänt material har Martin Fritz givits möjlighet att komplettera och nyansera kunskaperna om svensk utrikespolitik och Björn Prytz arbete som svensk representant i London under själva krigsåren, de frågor han arbetade med, hans problem och svårigheter. Men här redovisas också vilka ställningstaganden han gjorde under skiftande skeden av kriget, både utifrån sin grundsyn, som präglades av lojalitet med Storbritannien och avsky för nazism och kommunism och sin fasta lojalitet med den svenska utrikespolitiken. Hur var det att arbeta i en krigförande stormakt under de speciella förutsättningar som förelåg för ett sändebud från ett neutralt land? Hur argumenterade han för Sveriges intressen hos denna stormakt, som dessutom inte alltid uppskattade den form av neutralitet som Sverige uppvisade? Vad rapporterade han hem till utrikesminister, kabinettssekreterare och andra tjänstemän på Utrikesdepartementet i Stockholm, och vad berättade han för sina vänner? Man kan se denna bok som en redovisning av samtida iakttagelser av andra världskriget utifrån Prytz position i London med hans kommentarer, reflektioner och synpunkter. Redovisningen skiljer sig därmed från många andra framställningar - inte bara i memoarlitteraturen utan också i mer seriösa historiska arbeten - där författaren skrivit med facit i hand och har tillrättalagt sin framställning, ibland även med moraliska förtecken.