Prosa 1

Nobelpriset i litteratur 2023 med motivering: »för hans nyskapande dramatik och prosa som ger röst åt det osägbara«

»En strålande introduktion till författarskapet.« Dagens Nyheter 

»Fängslande på ett befriande sätt« Göteborgs-Posten 

»Att läsa Fosse är att läsa en utpräglad stilist i stil med William Faulkner eller Thomas Bernhard, där den inre, virvlande monologen aldrig vilar« Viktor Andersson, BTJ-häftet

"Jag ser en som bor precis där i kröken komma cyklande. Jag har aldrig pratat med henne, men hon bromsar cykeln, stiger av cykeln. Hon tittar på mig och det verkar nästan som om hon vill prata med mig. Jag tittar på henne, hon tittar på mig. Jag går bort till henne. Jag ser henne stå med ena foten på vägen, den andra på pedalen. Jag går bort till henne. Jag tror att han borta i kröken har skjutit din hund, säger hon."  

Jon Fosse skriver fram en värld som rör sig i tid och rum, brottas mellan det stora och det lilla, det universella och det djupt personliga. I Prosa 1 har vi samlat både kortare och längre prosatexter som Fosse skrivit vid olika tillfällen. Bokens första novell skrevs redan 1981, till en tävling utlyst av Bergens studenttidning två år innan hans romandebut. De sex avslutande texterna är skrivna mellan 2004 och 2014 och gavs i Norge ut tillsammans under titeln Levande stein.

Med förord av Mikaela Blomqvist. 

Hösten 2022 gav Atlas ut en fristående fortsättning, Prosa 2.

Jon Fosse, född 1959, är en av Norges främsta författare och dramatiker. Han har gett ut ett fyrtiotal böcker och är efter Ibsen den mest spelade norske dramatikern i Europa. År 2015 tilldelades han Nordiska rådets litteraturpris för Trilogin: Sömnlösa, Olavs drömmar, Kvällning. År 2022 nominerades han till det internationella Bookerpriset för Septologin VIVII.

Översättning: Ragnar Strömberg

»Hos Jon Fosse är de inre och yttre landskapen siamesiska tvillingar sammanvuxna rygg mot rygg i ett enda andetag av tid. Därinne, i ett strömmande, virvlande språkflöde som än löser upp, än koagulerar minne och ögonblick, lever människorna inackorderade hos sin dödlighet, unika och intill förväxling lika färdas vi hem till mörkret vi kommer ifrån, andetag för andetag.« Ragnar Strömberg