”Som alla läsare av deckare har erfarit, finns i varje kriminalroman en eller flera detaljer – eller en eller flera händelser – som är av stor vikt för gåtans slutliga lösning. Dessa bereder alltid författaren ett svårt dilemma. Samtidigt som han anser sin solklara plikt mot läsarna vara att flagga för dessa betydelsefulla punkter är det hans plikt mot sig själv, att sticka undan dem så att läsaren inte alltför lätt uppmärksammar dem och härigenom löser problemet långt tidigare än önskvärt. Det fina i kråksången är ju att läsaren efter att ha avverkat slutbladens förklaringar spontant utbrister: ’Vilket blindstyre jag varit! Det borde jag verkligen ha förstått redan vid andra kapitlet!’”
Stieg Trenter om ”Fördröjande maskering”,
citat ur Hur man skriver deckare.
Stieg Trenter (1914–1967) föddes som Stig Johansson men tog namnet Stieg Trenter efter att först ha använt det som pseudonym, idén fick han från E.C. Bentleys deckarklassiker Trent’s Last Case. Stieg Trenter var journalist och en mycket uppskattad kriminalförfattare och stockholmsskildrare. Han räknas till De Fyra Stora (tillsammans med Maria Lang, Hans-Krister Rönblom och Vic Suneson). Han debuterade 1943 med kriminalromanen Ingen kan hejda döden.
I Farlig fåfänga (1944) introducerade han fotografen och amatördetektiven Harry Friberg, och litet senare också hans ständige vapendragare, kriminalaren Vesper Johnson. Harry Friberg är tecknad efter Trenters nära vän, mästerfotografen KW Gullers. Vesper Johnson har chefredaktören Runar Karlströmer som förebild, Trenters chef på tidningen Allers.
Stieg Trenters böcker är nostalgisk läsning för alla som tjusas av Stockholm och tidsandan som rådde i Sverige under 1940- och 1950-talen. De är vardagshistoriska dokument som i förbifarten berättar om små detaljer och större samhällsförändringar – tunnelbanan byggs, Vasa bärgas, tidningen Expressen startar och så vidare. Och mitt i denna ofta trygga vardag: ond bråd död, spännande mordmysterier och familjedramer.
”Hur man skriver deckare” har tidigare publicerats i Stockholms-Tidningen 21 december 1947 samt Jury – Tidskrift för Deckarvänner (nr 3 1993).
