Att Sverige är en monarki tas ofta för givet och framstår som självklart och naturligt. Kungahuset är del av vårt vardagsliv: kungafamiljens medlemmar är avporträtterade på mynt och frimärken, de syns på löpsedlar, gör statsbesök och medverkar i tv-sända julprogram och nobelfester. Samtidigt finns en stark föreställning att eftersom statschefen i Sverige inte har någon formell politisk makt han utser inte regeringsbildare och är inte överbefälhavare, han skriver inte under lagar eller regeringsbeslut har kungahuset egentligen inte någon samhällspolitisk betydelse. Olof Palmes ord om att 1974-års författningsreform reducerade monarkin till en plym har blivit en vedertagen uppfattning. Plymer är inte föremål för seriös politisk debatt eller meningsutbyte, möjligen tittar vi på dem och tycker att de är festliga, fjantiga eller bara fina. I Monarkins makt utmanas föreställningen om att svensk monarki är politiskt ointressant och oförarglig. Vilka konsekvenser har det för svensk demokrati att statschefsämbetet ärvs inom en utvald släkt? På vilka sätt har monarkin legitimerats och kunnat ifrågasättas i politiska diskussioner och i samhällsdebatten? I boken diskuteras också på vilka sätt monarkin och kungahuset bär upp en svensk nationell identitet. Hur formas kungahuset till en symbol för nationen? På vilka sätt upprätthålls föreställningar om ett nationellt vi i samband med exempelvis bröllop och familjebildning inom kungafamiljen? Om författaren: Cecilia Åse, fil. dr, är forskare och lärare i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Hon har tidigare publicerat Makten att se om kropp och kvinnlighet i lagens namn (2000) och har också skrivit boken Politikens paradoxer (1996, med Maria Wendt).
