»Prästen, författaren, konstnären och satirikern Kent Wisti har samlat en mängd satirteckningar i boken med den pregnanta titeln som uttrycker känslan att inte längre veta vart landet och tillvaron är på väg och att leva i förändringens skrämmande tid. Dagsteckningarna är skarpa kommentarer till politiken och världens tillstånd och välkända från sociala medier. Boken inleds med korta texter av Bim Eriksson och Magnus Bard, och här och där har författaren själv kommenterat "Mina svartaste dagar tröstar jag mig med att det inte är jorden och dess liv vi hotar att utplåna utan bara människan." De sepiatonade akvarellmålade gubbarna visar på skevheten i det offentliga samtalet och hur fel det kan bli att kunna uttrycka åsikter utan eftertanke: " Vi vill vara en röst för vad vanligt folk säger klockan fyra på morgonen på en kräftskiva som kukat ur fullständigt", säger en av männen med sura mungipor, svartilskna ögon och stela käkmuskler. Politik, vardagligheter och vår allmänna dumhet ställs på scenen och blir en skrattspegel för läsaren som kan upptäcka sina egna svagheter. Skarpt, välformulerat, drabbande och roligt« (Ur BTJ:s recension)

»Prästen, författaren, konstnären och satirikern Kent Wisti har samlat en mängd satirteckningar i boken med den pregnanta titeln som uttrycker känslan att inte längre veta vart landet och tillvaron är på väg och att leva i förändringens skrämmande tid. Dagsteckningarna är skarpa kommentarer till politiken och världens tillstånd och välkända från sociala medier. Boken inleds med korta texter av Bim Eriksson och Magnus Bard, och här och där har författaren själv kommenterat "Mina svartaste dagar tröstar jag mig med att det inte är jorden och dess liv vi hotar att utplåna utan bara människan." De sepiatonade akvarellmålade gubbarna visar på skevheten i det offentliga samtalet och hur fel det kan bli att kunna uttrycka åsikter utan eftertanke: " Vi vill vara en röst för vad vanligt folk säger klockan fyra på morgonen på en kräftskiva som kukat ur fullständigt", säger en av männen med sura mungipor, svartilskna ögon och stela käkmuskler. Politik, vardagligheter och vår allmänna dumhet ställs på scenen och blir en skrattspegel för läsaren som kan upptäcka sina egna svagheter. Skarpt, välformulerat, drabbande och roligt« (Ur BTJ:s recension)

»Prästen, författaren, konstnären och satirikern Kent Wisti har samlat en mängd satirteckningar i boken med den pregnanta titeln som uttrycker känslan att inte längre veta vart landet och tillvaron är på väg och att leva i förändringens skrämmande tid. Dagsteckningarna är skarpa kommentarer till politiken och världens tillstånd och välkända från sociala medier. Boken inleds med korta texter av Bim Eriksson och Magnus Bard, och här och där har författaren själv kommenterat "Mina svartaste dagar tröstar jag mig med att det inte är jorden och dess liv vi hotar att utplåna utan bara människan." De sepiatonade akvarellmålade gubbarna visar på skevheten i det offentliga samtalet och hur fel det kan bli att kunna uttrycka åsikter utan eftertanke: " Vi vill vara en röst för vad vanligt folk säger klockan fyra på morgonen på en kräftskiva som kukat ur fullständigt", säger en av männen med sura mungipor, svartilskna ögon och stela käkmuskler. Politik, vardagligheter och vår allmänna dumhet ställs på scenen och blir en skrattspegel för läsaren som kan upptäcka sina egna svagheter. Skarpt, välformulerat, drabbande och roligt« (Ur BTJ:s recension)