Den goda medborgaren i demokratin är kritisk och självständig, men samtidigt ska vi fungera tillsammans och åstadkomma gemensamma resultat. Med kritisk individualism ska vi forma ett gemensamt samhälle. I Individualistisk gemenskap diskuteras sju exempel på denna paradox.
Kan kritisk självständighet förenas med partipolitik? Hur ska vi, var och en för sig, handla moraliskt i gemensamma samhällsfrågor? Hur starkt är motsatsförhållandet mellan principen om varje folks självbestämmande och varje nations suveränitet, å ena sidan, och övertygelsen att fred förutsätter alla individers lika värde och alla gränsers öppenhet, å den andra? Kan vissa ståndpunkters hegemoniska ställning godtas trots demokratins behov av åsikters fria konkurrens?
Vilka krav bör ställas på aktualitetsjournalistiken för att den ska ge oss en gemensam grund och samtidigt främja vår kritiska självständighet? Hur kan vetenskapens behov av både självsvåldigt kreativa individualister och inspirerande gemensamma miljöer tillgodoses? Är en etnisk identitet en källa till rikedom, ett hinder för självständig utveckling, eller oviktig?
