Dungen låg längst in i trädgården. I skuggan av en jättelik ek stod de där, utspridda. Vissa av dem inte högre än en hand, andra räckte henne nästan till midjan. Vid varje träd hade Astrid stuckit ner en liten, handtextad skylt med ett namn: David, Peter, Josefin, Eva och ytterligare några hundra. En del hade samma namn, men tant Astrid kunde ändå skilja dem åt. – Varför har du gett träden namn, tant Astrid? frågade Katarina, första gången den gamla damen visade henne sin skatt. – Det här är livets trädgård. Ett träd för varje själ i byn. Katarina är arvtagare till en mycket speciell trädgård och inser inte vidden av konsekvenserna den dagen hon låter en grävskopa riva upp den.
