Döden ingen talar om

• Utgivningsdatum: 2015-03-18
• Mått: 140 x 210 x 22 mm
• Vikt: 405 g
• Format: Inbunden
• Språk: Svenska
• Antal sidor: 201
• Förlag: IMHO Intermedia House AB
• ISBN: 9789175579559

• Biografier

12 recensioner, genomsnitt 4.1/5

1. 4/5 Villivonkansbooks 2017-05-16

   Betyg
   
   Min pappa trodde våra liv - min bror Mikaels och mitt -skulle bli bättre utan honom. "Jag tror jag hjälper mina barn. Livet går vidare. Döden har sin tid och för min del nu", skrev min pappa i sitt avskedsbrev.
   Döden ingen talar om är Ulrikas självbiografiska debutbok om hur det är att växa upp i skuggan av hennes pappas självmord. Det är en tragisk historia, jag blir riktigt ledsen över hur mycket det har påverkat Ulrika och hennes bror i hela livet. Hur kan man som förälder lämna sina barn på det viset? Är obegripligt att förstå som förälder själv. Ulrika skriver på ett vackert sätt, språket är fint. Hela boken går rakt in i hjärtat och det gör ont att läsa den. Dock oerhört glad att Ulrika delade med sig av sin historia. Hoppas att denna bok kan bidra till att den som överväger ev självmord, tänker ett steg till, hur påverkar det omgivningen, min familj, vänner osv. En stark debutbok!

2. 1/5 Villemo 2015-09-27

   Läste boken för att kunna få lite större bild av självmord, men blev besviken. Handlar om pajkastning mot en del av familjen. Handlar ej överhuvud taget om självmords orsaker och verkan. En bitter självbiografi? Hade väl blivit något mer läsvärd om även någon annan familjemedlem hade hörts. Orkade ej fullfölja boken.

3. 5/5 Lena 2015-07-06

   Detta är en bok berättad ur ett barns ögon, det barnet bor fortfarande kvar inom den vuxna kvinnan som håller i pennan. Detta är hennes bild, hennes upplevelse, som ingen kan ta ifrån henne. Och som läsare fylls jag av sorg över att en fars självmord och hur de vuxnas oförmåga att ta hand om de barn som drabbats gjort en sådan skada. Det här barnet är skadat för livet, förstår vi. Författarens språk, de väl avvägda orden och hur de placeras bidrar till att skapa en nästan klaustrofobisk känsla, ilska och sorg. Men även kärlek. Kärlek och ömsinthet inför pappan och de små skärvor som hon så småningom kan lägga pussel av som börjar ge en liten bild av vem han var. Hon får i någon mån honom åter.
   Porträtten av släktingarna i prästgården är snudd på Bergmanska. Mörka, återhållsamma, obehagliga. Den här boken väjer inte för det svåra, kanske något av det svåraste en människa kan vara med om? Men du behöver inte ha varit med om en förälders självmord för att kunna känna igen dig. Förluster eller hemligheter som förtigs - vem bär inte sådana historier med sig? Jag hade i alla fall inga problem att känna igen mig.

4. 5/5 Mentzer 2015-06-29

   För mig har den här boken kommit att betyda en hel del. Att familjer går isär det läser vi om så gott som varje dag. Att det tar hårt på barnen det vet (förhoppningsvis) alla. Att ett litet barn förlorar sin pappa genom att han tar livet av sig vill jag tro att näst intill ingen av oss kan sätta oss in i. Här får ni veta. Historien är skriven ur barnets perspektiv med tankar kring hur de vuxna människorna i hennes närhet uppför sig. Boken är en stark kontrast till böcker inom samma ämne då de oftare skrivs ur de vuxna närståendes perspektiv. Som småbarnsmamma är boken en rysare.

5. 1/5 Stefan 2015-06-26

   Ulrika Kallenbergs bok tar upp ett viktigt ämne men problemet är att den utger sig för att vara dokumentär samtidigt som den bygger på ett barns hågkomster utifrån en extremt traumatisk upplevelse i tidig ålder. Akademiledamoten Kjell Espmark tar i sin bok "Minnena ljuger" upp temat att vi alla har en tendens att tillverka de minnen vi behöver för att göra tillvaron mer uthärdlig - i hans fall handlade det om att han skapade minnen av en mamma som var mer nära och omhändertagande än hon i själva verket varit. I Kallenbergs fall handlar det om att släktingarna kategoriseras som antingen onda eller goda - mamman och hennes släkt presenteras som goda medan den döde pappans släkt presenteras, nästan undantagslöst, som onda. Det onda den lilla flickan upplever när mamman hemlighåller pappans självmord projiceras helt enkelt på pappans släkt - en mamma som är allt jag har kvar måste ju skyddas och försvaras! Kanske hade de svartvita kategoriseringarna en terapeutisk funktion men det blir problematiskt när de publiceras utan användande av fingerade namn och därtill presenteras inte som skönlitteratur utan som självbiografi med dokumentära anspråk.
   
   Bokens ärende uppges vara att vi måste tala öppet om självmord och det instämmer jag fullständigt i, men när man läser boken med dess användande av faktiska namn får man mer känslan av personlig förtalsvendetta. Synd på ett så angeläget ärende.