Johannesevangeliet är en snillrik komposition, vilket framgår av en litterär »arkitekturanalys«. Skriften är ingen krönika utan ett till berättelse förklätt drama, som har en höjdpunkt i mitten liknande ett högaltare, där Gud Fader fäller sin enda replik. Man kan jämföra evangeliet med en virtuell katedral, en ersättning för Jerusalems raserade tempel. Samtidigt är det en kärleksförklaring. Kanske ska formen bevisa att texten är inspirerad av den heliga Anden, så som Jesus förkunnat. Den strikta ordningen kan vara avsedd som ett tecken på att texten är fullkomlig, gudomlig. Varför är detta inte känt bland bibelläsare idag? Kan det ha förekommit hemliga invigningsriter i det johanneiska samfundet? Var kunskapen om Andens synliga närvaro i texten förbehållen en inre krets? I bokens andra del återges hela evangeliet som läsdrama eller kyrkospel på talad svenska.
