Klockan tickade som om den aldrig gjort något annat efter att Josef slutligen bytt batteri på den. Den nu pensionerade läraren med det gråaktiga skägget som nästan täckte hela ansiktet satt i det minst sagt utslitna köket och stirrade mot klockan. Han tänkte att visst var det väl märkligt att han klarat sig utan den där klockan när han fortfarande var verksam som lärare på stadens folkhögskola, men nu fick han helt plötsligt för sig att batteriet skulle bytas. I tre år hade klockan stått utan batteri utan att Josef verkat bry sig nämnvärt om det, men redan tredje dagen på det nya pensionärslivet så var bytet mer eller mindre tvångsmässigt. Josef var för övrigt också en väldigt märklig man. Han vägrade alla moderniteter. Inte för att han inte hade råd eller för att han var emot utveckling och framsteg, utan mer av ren princip. Han vägrade exempelvis att bära mobiltelefon. Han menade att det inte alls var nödvändigt. Hans barn hade vi flera tillfällen försökt köpa mobiltelefoner till honom, både billigare varianter och lite dyrare men inget fick honom att röra telefonerna. De stod fortfarande orörda inne i hans bibliotek. Han brukade säga att han gärna själv vill kontrollera vem han ska prata med och när han ska göra det. I och med det ställningstagandet kunde han längre inte sköta sina affärer på varken banken eller skatteverket. Nu fick hans äldsta och enda dotter, Stina, ta hand om det. Tidigare hade han åtminstone försökt sig på att betala räkningarna, men efter att det nu krävdes bank-id för att ens komma in på internetbanken så hade han slutligen gett upp. Nu skötte Stina allt åt honom. Josef själv menade att det inte berodde på slöhet eller att
