Det går åt ganska mycket tejp

Fint om högkänslighet

Femåringarna tycker: Femåringarna tycker väldigt synd om Elis som inte alls blir förstådd och tycker att det är konstigt att de vuxna tror att han mår dåligt när han egentligen bara vill få ner ljudnivån när det är jobbigt. Det är väl inte alls konstigt, det är ju som mammas öronproppar för att inte behöva höra det högsta ljudet. De tycker att Elis bygge är jättebra och vill genast hoppa in i boken och hjälpa till. De lovar att (försöka) vara tysta om de får vara med. Åttaåringen tycker: Åttaåringen är mycket imponerad över Elis byggförmåga och önskar nog egentligen att han också hade en så stor borg som Elis har. Sedan har han inte så mycket annat gemensamt med Elis eftersom han själv älskar ljud och människor och gärna nya sådana. Men, han förstår och tycker att Elis är klok som har tagit med sig något som gör att han klarar av kalaset och tycker att de vuxna är jättetråkiga som inte förstår, lyssnar eller väntar på svar när de frågat en fråga. Mamman tycker: Barnböcker som kan få både vuxna och barn att fundera över hur de beter sig mot andra/varandra är ett bra sätt att få igång diskussioner. Här finns det att prata om. Både om kreativitet, ensamhet (självvald eller inte), kalas, sociala sammanhang, hur man kan hantera jobbiga situationer och hur vi kan tycka/vara olika, men också hur vi väljer att lyssna på varandra. Det gör ont i magen på mig att se hur Charlies mamma frågar en massa, låter bli att vänta på svar och drar egna slutsatser istället för att tala om för de skrattande barnen att de beter sig dåligt. Och att hon låter Elis bli problemet som ska skuffas undan. Anna Lindholm har skrivit en fin berättelse om Elis som hellre ser men inte syns, och berättelsens tempo passar väldigt bra med det som känns som Elis personlighet. Josephine Ekdahls illustrationer förstärker och förgyller berättelsen på exakt rätt plats.

Marias