Paul Gauguin: Noa Noa. Målaren Paul Gauguins synnerligen originella bok om sitt liv som "vilde" på Tahiti, om hur han bor i bambuhydda bland infödingarna och gör konst och natur till ett.

Aningslöst skroderar han om hur han tar sig en 13-årig tahitisk flicka som sin vahine, som sin brud och älskarinna. Det väckte anstöt redan när boken publicerades 1901 och sticker lika mycket i ögonen idag. Även om boken i första hand är en rak berättelse finns en hel del underliga påståenden, som t ex en saklig utläggning om att maoriska kvinnor vill bli tagna med våld.

Boken är i sanning naiv, och det framstår som en styrka, den är skriven av en bångstyrig bohem som inte har anledning att uttrycka sig salongsfähigt, som struntar i att hyfsa sitt språk och mildra sina påståenden, som skriver helt ocensurerat.

Boken är full av gyllene episoder, om hur Gauguin blir vän med tahitierna, deltar fiskafänge, hugger rosenträ i djungeln, älskar, äter, målar, lyssnar till tahitiska skapelsemyter under stjärnklar natthimmel, lär sig bemöta attackerna från mörkrets andar som hemsöker hyddan om natten.

Gauguin skrev Noa Noa i två versioner. Den första skrev han under sin första resa till Tahiti 1891-93. Han tog med sig manuskriptet när han återvände till Paris och lämnade det ifrån sig för att få det utgivet (och denna version utkom 1901). Men innan han åkte iväg på nytt gjorde han en avskrift som han tog med sig på sin nya resa, till Tahiti och Marquesas 1895-1903. Under dessa år bearbetade han boken, främst genom att lägga in bilder, akvareller, träsnitt, fotografier. 1903 dog han på Marquesas, 55 år gammal, i komplikationerna av den syfilis som han skaffade sig under åren som sjöman i ungdomen. I hans efterlämnade papper hittades den bearbetade och illustrerade versionen av Noa Noa. Bakhålls utgåva grundar sig på Gauguins andra och definitiva version av Noa Noa, hans bearbetade text, här i Karin Alins svenska översättning, och hans fantastiska illustrationer, med flödande varma färger och med den världsberömda gauguinska geniala förmågan att förmedla den tahitiska känslan.

Paul Gauguin: Noa Noa. Målaren Paul Gauguins synnerligen originella bok om sitt liv som "vilde" på Tahiti, om hur han bor i bambuhydda bland infödingarna och gör konst och natur till ett.

Aningslöst skroderar han om hur han tar sig en 13-årig tahitisk flicka som sin vahine, som sin brud och älskarinna. Det väckte anstöt redan när boken publicerades 1901 och sticker lika mycket i ögonen idag. Även om boken i första hand är en rak berättelse finns en hel del underliga påståenden, som t ex en saklig utläggning om att maoriska kvinnor vill bli tagna med våld.

Boken är i sanning naiv, och det framstår som en styrka, den är skriven av en bångstyrig bohem som inte har anledning att uttrycka sig salongsfähigt, som struntar i att hyfsa sitt språk och mildra sina påståenden, som skriver helt ocensurerat.

Boken är full av gyllene episoder, om hur Gauguin blir vän med tahitierna, deltar fiskafänge, hugger rosenträ i djungeln, älskar, äter, målar, lyssnar till tahitiska skapelsemyter under stjärnklar natthimmel, lär sig bemöta attackerna från mörkrets andar som hemsöker hyddan om natten.

Gauguin skrev Noa Noa i två versioner. Den första skrev han under sin första resa till Tahiti 1891-93. Han tog med sig manuskriptet när han återvände till Paris och lämnade det ifrån sig för att få det utgivet (och denna version utkom 1901). Men innan han åkte iväg på nytt gjorde han en avskrift som han tog med sig på sin nya resa, till Tahiti och Marquesas 1895-1903. Under dessa år bearbetade han boken, främst genom att lägga in bilder, akvareller, träsnitt, fotografier. 1903 dog han på Marquesas, 55 år gammal, i komplikationerna av den syfilis som han skaffade sig under åren som sjöman i ungdomen. I hans efterlämnade papper hittades den bearbetade och illustrerade versionen av Noa Noa. Bakhålls utgåva grundar sig på Gauguins andra och definitiva version av Noa Noa, hans bearbetade text, här i Karin Alins svenska översättning, och hans fantastiska illustrationer, med flödande varma färger och med den världsberömda gauguinska geniala förmågan att förmedla den tahitiska känslan.