Vi dricker drucket vatten

"Det är drag i Gerhardssons debut, ett utomordentligt drag!" Petter Lindgren, Aftonbladet.

Joar Gerhardsson: romanen Vi dricker drucket vatten.

Om Vincent som lidit skeppsbrott på havet.

Hans kvinna försvann i vågorna, själv flöt han i land på en öde ö tillsammans med en hel lastpall mineralvattenflaskor av märket Viva Azul samt diverse kontorsmaterial - pennor, papper, block.

Han skriver hoppfulla brev som han kastar ut i vattnet som flaskpost. Och han får svar. På en annan ö finns Paula, under liknande omständigheter. De börjar skriva till varandra...

Vi dricker drucket vatten utspelas i en öververklig tillvaro till största delen befolkad av konstnärssjälar - förtvivlade självupptagna sökare. En plats långt borta och nära, en plats bortom palmerna, bortom boulevarderna, en plats där minnena möts och det förflutna klarnar.

Joar Gerhardsson romandebuterar med en annorlunda kärlekshistoria, berättad i en exalterad, superfokuserad stil som tränger sig tätt inpå huvudpersonerna, avlyssnar deras ettriga grubblerier och följer med in i varje vinkel och vrå av deras tillspetsade, neurotiska vardagsgöromål.

"Käre Vincent.

Det finns ett kafé på Warschauerstrasse i Berlin med ett brett panoramafönster dit människor alltid går ensamma och som på så sätt är mer likt ett bibliotek än ett kafé, en knutpunkt där man inte samspråkar.

En plats för att reda ut saker om sig själv med eftertanke och fantasi och om man nu nödvändigtvis vill tala med någon vidrör man försiktigt personen och bjuder ut denne på en cigarett eller en nypa luft, men så fort man kommer tillbaka in ska läpparna vara som igensydda.

Här fann man under en period ofta Allen, djupt hopkurad över sitt skissblock med sina anteckningar i slarvig handstil, idéer i blyerts som mattats av handsvett och bildat gråa skuggningar över sidorna.

Barstolarna vid panoramafönstret är alltid de första som ockuperas och han brukade därför se till att komma dit så tidigt som möjligt för att lägga beslag på sin favoritplats exakt i mitten, där han hade den bästa utsikten över den aktiva gatan.

Vid den här tiden, när jag först lärde känna honom, höll hela hans personlighet just på att gravt krackelera. Jag hade fått höra att han en gång varit en optimistisk och till sin natur pådrivande individ, men den stackare med slokande ryggrad som man här såg sitta och tanklöst riva sig över hakan hade få likheter med den själfulla person som hade beskrivits för mig. Under årens lopp hade han författat, målat, spelat, och ibland fastat hårt, och den senaste tiden hade han också filmat, allt i hopp om att lyckas skapa något autentiskt."