Det är nu många år sedan jag satt i Jonhål bland maskrosorna och målade min första tavla, en oljemålning på masonit. Mötet med Astrid och Arvid blev början på mitt berättande. I Astrids utanförskap kände jag mig hemma. Som vilsen tonåring kunde jag identifiera mig med en människa som var annorlunda och som, liksom jag själv, aldrig passade in i den gängse normen. Fast på ett annat sätt förstås. Det som är svårt att uttrycka med pensel och färg fick istället sin form i skrivboken. Det tysta köket är berättelsen om hur allt en gång började. / Lars Lerin 'Här står stugan. Liksom det åldriga vårdträdet, svartnat av knäppande vintrar och torksomrar. Symaskinen står kvar uppå gavelrummet. En bunt tyger i möglig kartong. Och fingerborgen. Aftonstämning i glas och ram. Gardiner hoptråcklade med grov spindelväv. Tvärdraget bläddrar i almanackan. Någon har skyndat igenom skänken och lämnat lådorna lipande efter sig. Murstocken är rämnad, vedspisen, kökets rostiga altare, står där fjättrad i sin tyngd, översnöad av takets färgflingor. Grönskan pyr mellan golvplankorna. Stormhatten blommar för ingen. Färger slutna intill varandra. Järnföremål spröda av tid. Ljusskärvor. Spår. Tecken. Den blå sjöröken driver mellan husen. Och världen blir borta. När hon tänder lampan möter hon sin spegelbild i fönstret. Hon är trött i synen och de svullna fingrarna blänker av flott. Vällinggrytan i blöt. Korven har kokat sönder.'
