«Det yttrandet som varit högst relevant i Sverige de senaste 35 åren, alltsedan redaktörerna flyttade ut från förlagen och ekonomerna flyttade in, kände jag naturligt nog inte till när jag åtta år gammal bestämde att jag skulle bli författare. Det var ett resultat av att jag just lärt mig läsa och skriva och det imponerade på kompisarna. Jag minns än när och var jag köpte min första anteckningsbok för ändamålet. - Märkligare var att jag mindre än två år senare hade förstått att man nog inte kunde försörja sig på att skriva, ett annat «vanligt» yrke behövdes också. Med en lekkamrat vars far var tandläkare, valde jag det. Det verkade vara en bra blandning av problemlösning och «modellbyggarhänderna». Kombinationen gick ju så där vad skrivandet beträffar, patienterna tog den mesta energin (men båda verksamheterna har alltid varit lika seriösa). Som pensionär kan jag ägna mig åt författarskapet. Novellerna i samlingen, som är min första prosabok är mycket olika och jag hoppas att den är både tänkvärd, underhållande och alls inte så idyllisk som bilden skulle få en att tro.
- Varför jag gav titeln på en av novellerna till namn för hela boken? Det var så det började. En mycket märklig upp-levelse. Efteråt sade jag: «Det här kunde man ju faktiskt skriva en novell om.» «Gör det», sade mitt värdfolk. Och så gjorde jag det, plus tio till (en fanns redan sedan några månader).
Leif Klitze
