Det sägs att den här dammen syns från rymden
och att världens äldsta träd är en gran
Vid ett vattenkraftverk i Norrbottens inland bor systrarna, de är tre, men det är bara en av dem som talar - genom tid och rum, genom älv och eld, drömmar och dikt. Utanför huset rinner landskapet mellan fingrarna. Ibland vildsint, som fradga ur en vredgad mun. Ibland vackert, som en vidunderlig, vit val genom natten. Då och då kommer älven in och upp, blir till en mossgrön tunga som tvättar golven rena, slickar i sig allting.
I en vindlande långdikt om tre akter skriver Alexandra Sundqvist fram ett lyriskt kammarspel om allt som går i arv, och allt som inte gör det. Men Matriarkenmarken är också en berättelse om vilda mammor och vilda barn. Och om att gå mot strömmen så till den grad att man, i slutändan, inte har någonting kvar.
Med Matriarkenmarken återvänder Alexandra Sundqvist till sina egna rötter i Norrbotten. Allt i en långdikt om vattenkraft, systerskap, valar, vansinne, vidskeplighet, motorvärmare och kärlekstörstande mammor.
"Brutalt och forsande vackert om kotorna i tillvarons ryggrad. En underbar bok!" Stina Stoor, författare
"Sundqvists dikt är full av rytmer och omtagningar, fraser som återkommer i ständigt ny skepnad och med förnyad innebörd. (...) Poetens strävan tycks vara dubbel: Å ena sidan att försonas med sin egen historia, å andra sidan att inte försonas med det system som satte villkoren för den."
Dagens Nyheter, Helena Granström
"En av de poeter som på senare år har gjort intryck är Alexandra Sundqvist (...). Det hon står för är en dikt som är både utopisk och dystopisk på samma gång." Björn Kohlström
"Språket är vackert och Sundqvist har en tydlig egen röst, som då och då på ett mycket fint och respektfullt vis ger blinkningar till andra författares texter. Rytmen i Matriarkenmarken är uppenbart passande för uppläsning, men gör även boken till en bladvändare för den som läser den tyst." BTJ, Maria Danielsson Holberg
"Sundqvist har en rasande kraft i sina rader, det försynta tonfallet kan växa till en dånande anklagelse, ett stridsrop mot människans destruktivitet av vattnet själv. (...) Det vilda tar till orda, allt det som inte längre syns och hörs i våra snöpta älvar finns där som diktade rader istället. På det sättet fångar hon också vår tid, som utväxlas allt till vinst och värde." Norrbottens-kuriren, Jan-Olov Nyström
