Emma är nybliven tvåbarnsmamma och fast i en grå vardag som aldrig verkar ta slut. Bajsblöjor, skrik och sömnlösa nätter Relationen till barnens pappa, Mark, är inte heller vad den en gång var, gnistan har slocknat. I stället utbyts passivt aggressiva kommentarer och det enda de pratar om numera är hur sjukt många vabbdagar som behövs. När blev det så här? Vad hände egentligen? Alla säger att barn gör en hel, men Emma känner mest att hon är trött. Tröttheten äter upp henne.
Det som håller henne strax ovanför ytan är en oväntad besatthet: Mount Everest. Mitt bland disk, berg av smutstvätt och plastleksaker som aldrig verkar försvinna hur mycket hon än plockar, sjunker hon in i dokumentärer om världens högsta berg och de människor som riskerar livet för att nå toppen. De måste ju vara fullkomligt galna. "Folk är dumma i huvet, varför vill man utsätta sig för det?" säger Mark. Emma instämmer, men fortsätter ändå att drömma, natt efter natt, dag efter dag om kylan, den tunna, friska luften och utsikten Där uppe måste väl ändå bajsblöjor och skrik kännas mer avlägsna?
En längtan, en oväntad julklapp och månader av sömnbrist leder snart till en hemlig plan. Emma vet att det är att utmana ödet – men hon kan inte låta bli. Det måste ske. Det kommer ske. För om hon bara lyckas nå toppen, då kanske hon hittar tillbaka till sig själv. Och jämfört med Everest, hur svårt kan föräldraskapet vara egentligen?
Med värme, humor och ett skarpt öga för vardagens stora och små sprickor fångar Augustnominerade Alma Thörn både den klaustrofobiska vardagen och farliga drömmar om något större.
Den dova akvarellbaserade teckningen frammanar en stämning som hade varit svårare att få till i ren text, det är som att sidorna läcker av undertryckt sorg och otillräcklighet. Jack Hilldén i Aftonbladet
I Everest" känns den realistiska tonträffen i dialogen igen. En stor behållning är också hur familjelivet skildras i montage av ögonblicksbilder: glömda overaller, disktrasor, kaos i hallen, en sömnig bebis vid bröstet, ett litet huvud som sticker upp från bärselen innanför kappan. Här finns en matt skönhet som Alma Thörn verkar kunna se, åtminstone i efterhand. Kristin McMillen i ETC
Thörns sätt att avbilda kroppsspråk och minspel fångar karaktärernas känslor på ett väldigt träffsäkert sätt och hennes illustrationer i väl valda färgskalor kombinerat med en välskriven både yttre och inre dialog får berättelsen att flyta obehindrat. Helhetsbetyg:4 Camilla Bergvall i BTJ 6, 2026
