På nya vägar

Lika delar frustrerande som berörande!

Sheila O'Flanagan skriver med en lätthet som lurar läsaren att tro att På nya vägar är enkel underhållning - men under ytan finns både skärpa och igenkänning. Språket är följsamt, med små glimtar av humor och mycket känsla. Hon har en förmåga att få vardagliga situationer att kännas viktiga, och relationerna får ta plats utan att det blir överdrivet dramatiskt. Ett riktigt intressant grepp att låta de två rivaliserande kvinnorna - Izzy och Charles exfru Ariel - få varsin röst i vartannat kapitel. Det ger en fin rytm till berättelsen, även om jag ibland ville ruska om dem båda och säga: "Nu får ni väl bestämma er!" Det är mycket velande, mycket hoppande, och medan kvinnorna kämpar med känslor och självrespekt, glider Charles runt som om han vore huvudpersonen i sin egen romantiska komedi. Och kanske är han det - i sitt eget huvud. Med risk för att låta som en stereotyp kärring (och ja, kalla mig det om ni vill), så påminner det faktiskt om verkliga livet. Kvinnor som analyserar, känner, försöker förstå - medan mannen bara... finns. Och ändå lyckas han få båda att snurra runt honom som om han vore solen själv. Men trots allt detta - eller kanske tack vare - så är det en varm, underhållande och stundtals frustrerande läsning. O'Flanagan vet hur man skriver relationer som känns, och även om jag ibland ville kasta boken i väggen, så ville jag lika gärna plocka upp den igen för att se hur det skulle gå. Vill du läsa en bok som får dig att känna igen dig, sucka högt och ändå läsa vidare med ett leende? Då är På nya vägar perfekt för dig.

Boktanten