Tillbaka i pålkranens puls

Spejsad och spännande

Uriah Jones är har precis blivit lämnad av sin livs kärlek. Han har gått ner sig, smalnat av till oigenkännlighet. Så pass att han knappt känner igen sig själv. Dessutom dör hans mormor precis innan sin åttioårsdag, och han har inte riktigt hunnit säga allt han hade velat. Men så börjar han få minnesluckor. Saker händer som han inte har något som helst minne av. Minuter försvinner, till och med timmar. I bokens första del följer vi Uriah i den här åldern, men också gangstern Oma och Uriahs kärlek Susanna York. I de andra två delarna förklaras Uriahs minnesluckor. När jag började läsa Tillbaka i pålkranens puls visste jag inte riktigt vartåt det skulle barka men inte ens i min vildaste fantasi kunde jag räkna ut att det skulle bli det här. Det är spejsat, det är innovativt och påhittigt och roligast av allt är att det är så väl genomtänkt att det nästan blir trovärdigt. Uriah som huvudperson är bra, för han kommer inte att lämna läsaren neutral. För mig är han väldigt svår att tycka om, men på något sätt utvecklas han genom boken och inser sina tillkortakommanden, även om det i stort sett dyker upp nya hela tiden. Jag tycker om att det är Uriah som får vara mest i fokus, även för de andra personerna. Oma är rolig, för på något konstigt sätt är den här gangstern mer sympatisk och lätt att tycka om än Uriah. Språkmässigt är det lite upp och ner, blandat lätt och svårt och ibland skulle det ha behövts en till korrekturläsning, men det är lätt att komma in i. När andra delen kommer, och allt det mystiska börjar hända och allt börjar knytas ihop, då flyger sidorna bara fram.

Marias