Det senaste decenniet har frågan om hur grundskolan ska organisera undervisningen för nyanlända elever diskuterats flitigt i forskning, media och policy. I den här avhandlingen undersöks en subgrupp inom denna breda kategori, nämligen de nyanlända elever i högstadieåldern som saknar eller har kort tidigare erfarenhet av skolgång. Detta är en elevgrupp som återkommande omtalas som ett problem för grundskolan att hantera; dels förväntas eleverna ha stora svårigheter att nå gymnasiebehörighet, dels framställs skolan som dåligt rustad att möta dessa elevers behov. Samtidigt tenderar gruppen att osynliggöras i den bredare kategorin nyanlända elever, vilka främst konstitueras som elever i behov av att lära sig svenska. Detta återspeglas exempelvis i att det saknas särskilda stödåtgärder eller riktlinjer riktade mot nyanlända elever med kort skolbakgrund. I avhandlingen undersöks hur nyanlända elever med kort skolbakgrund omtalas och hanteras i undervisningspraktiker, utbildningspolicy och skolpersonals tal och om och hur dessa elever därigenom begripliggörs som en viss sorts elever. Detta undersöks genom en etnografisk studie utförd på tre grundskolor i tre svenska kommuner, samt genom analys av policydokument.
