Denna prosasamling föddes ur mitt behov av tröst.
Mitt behov av att sätta ord på mina känslor utifrån min vuxnes sons missbruk.
Orden tröstar mig och jag hoppas att mina ord även ska ge dig tröst.
Med dessa ord vill jag att du ska förstå att du som anhörig inte är ensam och det finns inget rätt eller fel i hur vi känner och vad vi känner.
Din anhöriges missbruk handlar inte om dig. Även om det såklart påverkar dig och det vi anhöriga måste göra för att leva ett anständigt liv är att förhålla oss till detta, att hitta strategier som funkar för oss.
Vi kommer använda olika strategier men Du har rätt att leva ditt liv som du önskar, du har rätt att inneha huvudrollen i ditt liv.
Denna prosasamling hjälper inte min son ur sitt missbruk men den hjälper mig att andas.
