Off grid i trehundra år, utan väg, men med expertkunskaper
om att leva i och av skogen och med en unik byggnadsteknik
som gav dem hus som höll dem varma i den kallaste vinter,
så levde släkterna på finnhemmanet Spettungen. Och nu låter det
som om jag talar om någon sorts eremiter. Så var det inte alls.
De var aktiva samhällsmedborgare med ett rikt kontaktnät.
Kvinnor och män bröt mark tillsammans.
Livet på Finskogen var speciellt men svårigheterna var
desamma som drabbade alla invånare i Sverige:
vädret, farsoterna, de fasansfulla missväxterna och krigen.
Mina förmödrar och förfäder och alla de andra som bodde på
Spettungens elva gårdar förde kunskaperna vidare tills de
nedvärderades och slutade vara stolta över sitt arv.
Tiden när jag satt och arbetade med Spettungens historia
råkade sammanfall med Corona-pandemin. Efter ett tag
blev det mer och mer tydligt för mig att det som var svårt förr i tiden
inte var att hämta ved och vatten, att tvätta i älven och tillverka
allting själv. Det praktiska fixade man.
Det svåra var osäkerheten, det oväntade. De hade inget skyddsnät.
De var i helt händerna på det opålitliga, härjande sjukdomar,
väder och överhetens föränderliga beslut.
Ingen människa lever förr i tiden.
Vi lever alla i den modernaste av tider.
