I ljuset dansar skuggor

Nära Lars Kepler/paret Ahndorils böcker

Detta är ännu en bok som ligger nära Lars Kepler/paret Ahndorils böcker om Joona Linna, och på många vis vinner i jämförelsen. Det är en vardagsnära och trovärdig skildring av ett sargat psyke, en polis, en polisutredning och en terapeut. Allt känns genomtänkt och det är lätt att svepas med. Precis som i Kepler dyker villospår upp och det är tydliga, minnesvärda karaktärer, och miljöbeskrivningar är noggranna. Språket är enkelt, rakt, konkret, effektivt. Personligen hade jag önskat att ta det ett steg till åt det hållet och rensa vissa passivformer och omvänd satsbyggnad. Jag tror det kan vara ett medvetet stilgrepp och jag uppskattar ansatsen att variera språket, men jag tror det hade stärkt boken stilistiskt, fört samman polisarbetet och språket så att säga. Nu blir det ibland (för mig åtminstone) lite av en verfremdungseffekt, jag stannar flera gånger upp i texten. Och så tycker det är synd att det ska ske så många och så bestialiska mord! Nu ska det sägas att det är min högst subjektiva åsikt och att jag verkar vara i minoritet - se bara på den enorma populariteten i de mycket blodiga Kepler-romanerna. Men i Bergenwitts bok skaver det lite för mig när den dramatiska kurvan går ut så hårt. Och ska det ske så mycket och så hemskt i Sverige skulle nog mer än denna lilla utredningsgrupp sättas in? Men framför allt. Författaren är ju så skicklig på att bygga upp inre spänning! Visst blir det spännande i de yttre skeende, men den stora behållning ligger i den inre spänningen. Det riktigt intressanta, givande och spännande är utforskandet av Elinas psyke, både hennes eget och från perspektivet av en terapeut och en polis. Det är skarpt, det är spännande, det är svårt att lägga ifrån sig boken under dessa passager! Jag hoppas på fler böcker från Charlotte Bergenwitt och om jag får önska så blir det lite färre och mindre bestialiska brott, och hellre mer utforskning av märkliga mänsklig psyken!

David A