Den röda magins brödraskap

Svagaste albumet i serien.

Jag gillar Thorgalserien. Den är vildvuxen, mytisk och full av komplikationer, men allt sådant måste berättas med en sträng övergripande balans och moderation, för att narrativ och personer ska kännas trovärdiga och möjliga (och värda) att följa genom berättelsen. Här tycker jag att författarna vill berätta en alldeles för storslagen och allomfattande historia för det givna utrymmet och den valda bildsättningen. Berättelser som samtidigt ska hantera både ett episkt och personindividuellt perspektiv, måste balansera dessa bättre än vad som görs här, för att inte dialog, bilder och handling ska bli en svårföljd blandning av allt och - som i vissa scener - röriga och diffusa så att läsaren måste gå tillbaks i handlingen för att försöka få ihop varför något sker; något som här inte alltid låter sig göras. Både huvudpersonen och bifigurer uppvisar helt plötsligt nya karaktärsdrag och begår otypiska handlingar, utan att man som läsare kunnat följa och förstå någon utveckling eller väg till dessa. Det svaga berättandet får för mig följden att persongalleriet förlorar trovärdighet, att de blir platta och karaktärslösa, att dialogen känns svag (kanske kan det bero på översättningen?) och att både bild och sidform känns rörig och slarvig. Alltihop lämnar mig med känslan av ett hastverk och brist på genomarbetning. Sett till hur välgjorda de tidigare albumen är, är mitt omdöme jämförelsevis en sågning och betyget från mig kunde ha blivit en "tvåa" om inte några scener och några sekvenser lyft sig en smula och fört med sig en känsla av den tidigare kvalitén och det tidigare välgjorda berättandet.

/D