Om vänskap och ensamhet

Sexåringarna tycker: "Mamma, kan vi inte läsa om Snoris igen?" har varit frågan flera dagar på raken sedan den här boken kom hem till oss. Båda tjejerna har blivit väldigt förtjusta i Snoris och älskar att förfäras över hur ensam han är och sedan heja på att det ska bli en fin vänskap med den ganska sura och kaxiga Snuvis. De pratar om sådant de själva är rädda för, sådant som de har trott ska hända och olikheter som de har med sina kompisar eller med varandra. Mamman tycker: Ibland läser vi en bok som jag inte tycker är mycket för världen men som barnen vill läsa igen och igen och igen. Och berättelsen om Snoris, hunden som har en så rinnande näsa att alla andra hundar och deras ägare springer åt andra hållet ända tills han träffar Snuvis som har lite av samma problem, är en sådan. Men att höra barnen heja på Snoris och Snuvis, att de verkligen vill att de ska vara kompisar så att de inte behöver vara ensamma och att höra dem heja på rymningsförsök och annat, gör att den blir väldigt mycket för världen. För den passar verkligen sin målgrupp, och det är ju det enda det handlar om egentligen. Språket är bra och jag gillar att det är Snoris som får vara huvudpersonen och att det är i jagform. Lotta Myrefelts illustrationer förgyller Angelika Torins berättelse.

Marias