Det här är ingen historia om att hitta sig själv.
Det är historien om hur man nästan försvinner.
Uppväxt i en liten skånsk by där tristess, våld och idiotiska idéer blev vardag försöker berättaren navigera genom barndom, slagsmål, droger, resor och en ständig jakt på nästa kick. Det börjar med fyllekaos, inbrott och totalt gränslösa vänner – människor som känns mer som karaktärer ur en skräckkomedi än verkliga personer.
Men med åren flyttar kaoset bara längre bort hemifrån.
Thailand blir ett andra hem. Det som först känns exotiskt och fritt blir till slut normalt. Skottlossningar mitt på dagen, människor som dör framför ögonen på honom, korrupta poliser, psykotiska resor genom djungeln och nätter som borde slutat mycket värre än de gjorde. Samtidigt försvinner gränsen mellan det absurda och det vardagliga mer och mer.
Genom allt finns humorn där. Mörk, brutal och ofta helt felplacerad. För vad gör man annars när verkligheten känns för absurd för att vara sann?
Boken är fylld av oförglömliga människor:
en gammal boxare till farfar som lärde honom att historier alltid blir bättre om man vrider dem ett halvt varv till, barndomsvänner som lever som om konsekvenser inte existerar, smugglare, thaiboxare, dykinstruktörer, galningar, missbrukare och människor som på något märkligt sätt ändå lyckas behålla sina hjärtan mitt i allt kaos.
Men under alla sjuka historier finns något annat:
en berättelse om avtrubbning, flykt, vänskap, överlevnad och vad som händer när man lever så länge i kaos att det till slut känns normalt.
Och mitt i allt det där dyker kärleken upp.
Som något helt främmande.
Nästan obekvämt normalt.
Plötsligt handlar livet inte längre bara om att överleva nästa kväll.
Frågan blir istället:
går det verkligen att lämna allt bakom sig?
Med en rå, ärlig och kompromisslös röst rör sig boken mellan humor och mörker, mellan katastrof och värme. Det är en berättelse som känns för galen för att vara sann – vilket kanske är anledningen till att den är det.
