Bo Carlsson, som debuterade som poet på Bonniers 1962 med Ställd i förändringen, återkommer nu på OEI editör med Öga Nord. Öga Nord, ett tidigare opublicerat bokmanus från 1965, är någonting så ovanligt som ett ytterligt genomarbetat svenskt exempel på samhällsorienterad visuell poesi, en konstruktivistiskt orienterad, nyfiket experimentell bok utifrån vilken det finns skäl att revidera den svenska poesihistorieskrivningen. Det jag upplevde vid årsskiftet 6465 var en den estetiska strukturbildningens kris. Sida vid sida står rakt motsatta gestaltningsformer. Dels en där språket fragmentiserats därhän att bokstäverna står mer eller mindre isolerade och där rent konkretistiska sammanbindningar uppstår. Dels en där det istället sker en förtätning mot kompakta block med referenserna till samhället, dess organisation och politiska yttringar. Båda tendenserna speglas i Öga Nord. (Bo Carlsson, Rörelsen över fälten, 2008) En rent beskrivande poesi kunde jag inte ägna mig åt, eftersom det var sådant icke-beskrivbart som dispositioners eller inre förutsättningars förändring i samhällsutvecklingen som i stor utsträckning intresserade mig. Jag kunde inte heller uppfatta språket som ett tillräckligt arbetsmaterial i en sådan icke-beskrivande poesi som den konkretistiska aktualiserade. Men den konkretistiska metodiken var inte utan betydelse för diktens situation. Den framkom nämligen ur en lek med nationalsångens välkända passus "fjällhöga nord". Metodiken tillät mig att bortse från givna betydelser, och jag plockade bort en bokstav ur den, höga blev öga. Anknytande till fjäll växlade detta ords betydelse och blev fjäll som faller från öga. Ett seende hade framkommit, sökande efter innebörd. Genom att denna innebörd inte var oväsentlig för mig och motsvarade en förväntan i bokstavsleken, underströks emellertid den abstrakta sidan på ett sätt som egentligen svor mot denna metodik. Den hade fått mig att istället för konkretistisk pröva beteckningen synkretistisk. Synkretistisk kommer av grekernas syn, tillsammans, och kretisein, göra som kretensarna, sluta sig samman trots inre oenighet. (Bo Carlsson, Den kinesiska blixten, 1972)
