Bengt Adlers Novelties, denna tidigare opublicerade triss i konceptuella romaner från den andra halvan av 70-talet, överlagrar på ett subtilt sätt en rad olika register, som sträcker sig från det starkt reducerade, lakoniskt-parodiskt mikroromaneska i The very best novel (som ibland också kan leda tankarna till Aram Saroyans konceptuella fåordspoesi) till ordlekarna, de torra geografiska-sociologiska beskrivningarna och turistparisiska klichéerna i The second best novel, och till den ultrabanala, i flera bemärkelser ofullbordade The very worst novel (som kanske inte helt saknar spår av Mats B:s konceptuella verk/bok Easter in Paris. Investigation of the public-houses of Boulevard Saint-Germain, April 20–21, 1973), ett slags resedagboksparfymerad kiosklitterär amerikansk historia, en övning i redundans som skiftar mellan ”feeling blue” och ”seeing blue”, men där detta blå, romantikens färg par excellence, samtidigt är som i förväg filtrerat genom Georges Batailles närmast radioaktiva version av färgen i Himlens blå (skriven 1935 men utgiven först 1957), som Adlers senare kommer att intressera sig för.
Novelties, vars nyhet är både proaktiv och retroaktiv, är Adlers sätt att ”MAKE IT NEW”, för att citera Pounds famösa paroll, som här med fördel låter sig kompletteras med samme poets lika famösa aforism i ABC of Reading (1934): ”Litteratur är nyheter som FÖRBLIR NYHETER.” Novelties är litteratur.
