Att stavelseräkningen riskerar att gå ut över innehållet ser jag som ett mindre bekymmer. Åtminstone efter några års skrivande kommer, så att säga, form och innehåll samtidigt i skapelseögonblicket. Dessutom ligger det i kärnan av haiku- diktningen att disciplinera sig, att vara av- spänt fokuserad på skeendet för att kunna låta sig inspireras av s k zen-händelser. Versmåttets begränsning blir till en båg- strängs motstånd, ett motstånd som idealt sett ökar och frigör skapandet efter en tids övning. Jag försöker således utgå från en egen autentisk upplevelse av något chockar- tat, något aha-aktigt, som ger en dju- pare insikt i tillvarons sammanhang. Ofta är dessa aha-upplevelser knutna till tvära, plötsliga sammanställningar av vanligtvis orelaterade föremål och skeenden. Genom att vara öppen och barnslig, att förvånas som ett barn över detaljer i omgivningen, hittar jag sådana utgångsdpunkter för mitt skrivande. En huvudsträvan är då att säga saker genom att inte säga dem. Jag vill beskriva en scen utan att värdera och kommente- ra. Abstraktioner och generaliseringar är bannlysta. Detsamma gäller för jag-for- men och starka känsloyttringar. Metaforer utnyttjar jag endast i undantagsfall, när de känns motiverade och naturliga. Ofta handlar det då om tämligen nötta bilder, som lätt kan passera för bokstavliga, kon- ventionella uttryck. Ibland ger tvetydig- heten mellan bildligt och bokstavligt en extra dimension åt haikun. Detsamma gäller vissa naturfenomen, t ex bland årstidsmarkörerna, som jag betraktar som oundgängliga inslag även i modern haikudiktning. Väljs dessa kon- kreta naturfenomen med eftertanke, kan haikudikten få en rymd och en klangbot- ten som liknar de semantiska rum som endast infödda, bildade japaner förmår uppskatta hos sin haikuskatt. Form och innehåll bör gå hand i hand. Att hitta den rätta rytmen, helst i skapel- seögonblicket, tillhör det allra svåraste för en haikupoet. Här kan det givetvis under- lätta att ta till gamla beprövade medel som att läsa dikterna högt, kasta om ord och rader, pröva de rytmiska effekterna av oli- ka kombinationer, utelämna verben, osv. Dock utgör alltid den autentiska zen-upp- levelsen utgångspunkten för skapandet. Går vi tillbaka till de stora japanska mästarna, så upptäcker vi, intressant nog, att ingen av dessa särskilt slaviskt har följt de minutiösa regler för haikuskrivande som florerar här i väst. En Basho, en Issa eller en Buson tillåter sig att emellanåt skriva i jag-form, med starka känslout- tryck, förklarande analyser och uttrycks- fulla metaforer. Dogmatisk inskränkthet är ingen fruktbar jordmån för kreativiteten.
Linköping i november 2009
Cai Svensson
