Han sålde sitt skratt till den västtyska televisionen för 900 DM.
Musik, har någon klok person sagt, kommunicerar perfekt utan att egentligen säga någonting.
Får då en opera eller operauppsättning se ut hur som helst? Naturligtvis, så länge det inte sker på bekostnad av den opera den vill se ut som, vilket lyckligtvis sker ytterst sällan.
Man behöver inte sväva i tvivelsmål särskilt länge om att ha klivit av vid rätt station. Tannhäusergatan, Nibelunggatan, Parsifalapoteket och Richard Wagner-gymnasiet upplyser om att detta är Bayreuth, den stad i Bayern som varje år under en sommarmånad är ett med Wagner och hans verk. Det finns inte ett skyltfönster, oavsett om man saluför damunderkläder eller leksaker, där inte mästarens blick följer en under sin pösiga Dürerbasker.
Den absoluta friheten är naturligtvis en absurditet, ett fluidum utan mening. Finns det inga gränser måste vi uppfinna dem och skapa mening. Denna utmaning är som mest påtaglig inom den elektroakustiska musiken, upplever jag det som, och kanske dess konstnärliga akilleshäl: själva meningsskapandet.
Att styra kultur förutsätter en visdom som ingen besitter samt en kunskap om en riktning som ingen känner. Och ett mål som ingen förmår formulera, eftersom kulturen inte har något mål. Den är ett mål i sig. Kultur är ovisshet, sökande, prövning. Den dagen den är något annat upphör den att vara kultur.
