Sjukdomen har våldtagit mig flera gånger om, dränkt mig ner i havets djup och hånskrattat åt mig. Orkar du simma upp din jävel? Orkar du? Nej du orkar inte ett förbannat skit, tro inget om dig själv. Du kommer inte att klara det! [] Jag har känt mig svagast i världen. Legat på golvet som ett litet barn med kniven i handen. Funderat starkt på att ge upp, skära mig i handleden och låta det sista livet sippra ut till en vackrare plats. I dag äger inte sjukdomen mig, jag äger den och jag ska aldrig låta den våldta mig igen ... Så inleder Rebecca Anserud sin självbiografi som handlar om hennes kamp mot bipolär sjukdom. Hon insjuknade när hon var 15 år, men fick inte sin diagnos förrän fem år senare. För att komma dit krävdes ansträngningar och envishet från Rebeccas sida och hon hamnade i en evighetskarusell inom psykiatrins olika instanser. Under åren som gått har hon legat inne sjutton gånger på slutna psykiatriska avdelningar, testat elchockbehandlingar (ECT) och mängder av olika mediciner. Allt för att få balans i sitt sjukdomstillstånd och för att komma bort från depressionens självmordstankar och manins sömnlöshet. Med boken Ett bipolärt hjärta vill Rebecca nå ut till de personer som lider av psykisk ohälsa och deras anhöriga för att visa att det finns en väg ut ur helvetet. Det finns mediciner och hjälp att få, men det krävs hårt arbete för att komma dit och då behövs anhörigas stöd. Tonny Andersen, överläkare vid Norrlands universitetssjukhus, har skrivit förordet till boken och Rickard Bracken, projektledare på Handisam och Hjärnkoll, har skrivit efterordet för att visa deras stöd i Rebeccas kamp. Dessutom kommenterar anhöriga till Rebecca i boken om hur det är att ha en bipolär vän och familjemedlem.
