Hon hör inte hemma här

Psykiatri och människovärdighet i ny roman

Vi har att göra med en mycket skarp, poetisk och drabbande skildring av livet på en sluten psykiatrisk avdelning. De manualer och den personal som där härskar ställs i skarp kontrast till patientens enkla, små men livsviktiga drömmar: att få duscha med duschslang, att få låna hårsprayen. Men hon ställer också det hårda i den tillvaron mot det lysande och mjuka i det tidigare livet, det som kallas hemmet, huset, kärleken. Där planteras det blommor, där umgås man och gör saker tillsammans. Och som om inte det fasansfulla sjukdomen skulle räcka driver hon också läsaren in i det som kallas kärleken, som också ska visa sig bära på och utlösa det värsta sveket. Det är då ensamheten och övergivenheten slår till. Det gör det förstås inte lättare att vara svårt sjuk i den situationen. Men det är så det ser ut för huvudpersonen Grace. Också hennes namn är omsorgsfullt valt av von Hofsten. Finns det ett enda namn som starkare markerar att också den sjuka och övergivna både kan kräva och förväntas bära på en stolthet, som är människans självklara? Grace är stil och nåd. Grace är skönhet och ynnest. Så kan man sammanfatta Helena von Hofstens mycket starka och övertygande återkomst till litteraturen.

Thomas N