Att dricka kaffe på arbetstid var inte tillåtet, men vi löste problemet på vårt eget sätt. Varje förmiddag gick vi en efter en in på damtoaletten, där vi plockade fram våra termosar och gurksmörgåsar. Vi var lite rädda att någon skulle upptäcka oss men trodde knappast att cheferna, som ju alla var karlar, skulle titta in.   

Monika Mobergs minnen från tiden som skrivbiträde på 1950-talet är en av texterna som skildrar yrken vi minns men som inte längre finns. Boken ger inblickar i arbetslivet för bland annat bleckslagare, hemsömmerskor, fjärdingsmän och spritkassörskor. Berättelserna sträcker sig hela vägen fram till i dag, med texter om nya yrkesgrupper som arbetar med 3D-skrivare, drönare och genetisk information i sjukvården. 

Sammantaget innehåller boken personliga erfarenheter med minnen från yrkeslivet kring allt från tekniska omställningar till ojämlika villkor. Berättelserna ger även en övergripande bild av samhällets och arbetsmarknadens hisnande utveckling under hundra år. 

Att dricka kaffe på arbetstid var inte tillåtet, men vi löste problemet på vårt eget sätt. Varje förmiddag gick vi en efter en in på damtoaletten, där vi plockade fram våra termosar och gurksmörgåsar. Vi var lite rädda att någon skulle upptäcka oss men trodde knappast att cheferna, som ju alla var karlar, skulle titta in.   

Monika Mobergs minnen från tiden som skrivbiträde på 1950-talet är en av texterna som skildrar yrken vi minns men som inte längre finns. Boken ger inblickar i arbetslivet för bland annat bleckslagare, hemsömmerskor, fjärdingsmän och spritkassörskor. Berättelserna sträcker sig hela vägen fram till i dag, med texter om nya yrkesgrupper som arbetar med 3D-skrivare, drönare och genetisk information i sjukvården. 

Sammantaget innehåller boken personliga erfarenheter med minnen från yrkeslivet kring allt från tekniska omställningar till ojämlika villkor. Berättelserna ger även en övergripande bild av samhällets och arbetsmarknadens hisnande utveckling under hundra år. 

Att dricka kaffe på arbetstid var inte tillåtet, men vi löste problemet på vårt eget sätt. Varje förmiddag gick vi en efter en in på damtoaletten, där vi plockade fram våra termosar och gurksmörgåsar. Vi var lite rädda att någon skulle upptäcka oss men trodde knappast att cheferna, som ju alla var karlar, skulle titta in.   

Monika Mobergs minnen från tiden som skrivbiträde på 1950-talet är en av texterna som skildrar yrken vi minns men som inte längre finns. Boken ger inblickar i arbetslivet för bland annat bleckslagare, hemsömmerskor, fjärdingsmän och spritkassörskor. Berättelserna sträcker sig hela vägen fram till i dag, med texter om nya yrkesgrupper som arbetar med 3D-skrivare, drönare och genetisk information i sjukvården. 

Sammantaget innehåller boken personliga erfarenheter med minnen från yrkeslivet kring allt från tekniska omställningar till ojämlika villkor. Berättelserna ger även en övergripande bild av samhällets och arbetsmarknadens hisnande utveckling under hundra år.