”Vad ska det bli av pågen”, undrade säkert pappa Wiking, närhan hösten 1951 lämnade av sin 15-årige son Bengt vid TomtebodaBlindinstitut. Sonen hade under de senaste åren förloratdet mesta av sin synförmåga. I den här boken berättar BengtLindqvist själv om hur det blev. Vi får läsa om slitet medstudierna fram till en magisterexamen i språk vid Lundsuniversitet och om en strid med Skolöverstyrelsen om rättensom blind att få utbilda sig till lärare. Han berättar om hur hanbytte karriär, lämnade Sveriges Radio och nådde höga posterinom handikapprörelsen, blev riksdagsledamot och statsrådi Olof Palmes och Ingvar Carlssons regeringar. Hans yrkeskarriäravslutades med ett FN-uppdrag som särskild rapportöri handikappfrågor, ett uppdrag som förde honom till ett stortantal länder. I bokens avslutande del funderar författaren kringen rad aktuella ämnen, som fångar hans uppmärksamhet.Varför blev livet som det blev? Blindheten var naturligtvisibland ett hinder, men var den kanske också något annat? Varden rent av en tillgång eller framgångsfaktor i Bengt Lindqvistsliv?”Bengt kom med tunnelbanan till Skanstull och var på väg upp motutgången. Ofta under sitt aktiva liv kände han att han fick för litefysisk träning. När han kom fram till trappan tog han därför tag i räcketoch for iväg uppför. Färden avbröts abrupt med att hans huvud sjönkin i något mjukt men ändå fast. Det visade sig att han kört huvudet imagen på en stadig man på väg nerför trappan. Uppretad röt denne:’Är du blind, din djävul?’ ’Det kan du ge dig fan på’, svarade Bengt,rundade mannen och fortsatte uppåt.”Bengt Lindqvistfödd i Helsingborg 1936, utbildning som språklärare, ledande posterinom handikapprörelsen, riksdagsledamot och statsråd under perioden1982-1995, uppdrag som FN-rapportör i handikappfrågor 1994-2002.
